Religiösa skolor måste förbjudas i Sverige!!

Religionen har i Sverige en oförtjänt hög status som leder till att religiösa skolor tillåts

(Utdrag ur Lars Johanssons bok "Bli lärare", e-bok på amazon.com. Referenserna är borttagna)
Trots att de flesta svenskar är sekulariserade och har en svag Gudstro har trenden under 2000-talets senare år och början av 2010 talets årtionde varit att religionen ska anses vara oantastlig och inte får kritiseras. Detta till stor skillnad från de politiska ideologierna som gärna får debatteras och kritiseras. En mycket märklig distinktion, eftersom religionen har samma betydelse som de politiska ideologierna i många länder världen runt. De politiskt korrekta anser nämligen att religionen är något man föds in i och identifierar sin person med. Som om det inte skulle kunna gälla de politiska ideologierna! Det går faktiskt alldeles utmärkt att konvertera mellan olika religioner som mellan olika politiska ideologier.

 Den här retoriken sker på hög politisk nivå i Sverige idag, ett land där kyrkan separerades från staten år 2000 och vars läroplan för det obligatoriska skolväsendet samt för de frivilliga skolformerna utgivna av Utbildningsdepartementet nämner om grundläggande värden att ”Undervisningen i skolan ska vara icke konfessionell”. 
   Det är då lite märkvärdigt att man i det svenska samhället tillåter existensen av religiösa friskolor. Som argument anför man då att det är undervisningen som ska vara icke-konfessionell även om övrig verksamhet i den religiösa eller ideologiska skolan får vara konfessionell, exempelvis genom att hålla morgonbön vilket då ska vara frivilligt för eleven. Kommunala skolor får dock inte ha konfessionella inslag vilket bland annat innebär att skolavslutningar i kyrkan med präst inte är tillåten. Om skolan drivs av ett trossamfund är det en annan sak. Detta hyckleri är oseriöst. Att hävda att den religiösa skolan inte skulle undervisa i trossamfundets religiösa ideer  är definitivt inte trovärdigt!

Som ett litet exempel på den undfallenhet som svenska myndigheter visar gentemot religiösa extremister som vill hindra sina barn att gå i godkända svenska skolor som följer läroplan, skollag och kursplaner, visar en dom i kammarrätten i slutet av oktober 2012. Kammarrätten i Göteborg beslöt då att riva upp stadsdelsnämnden Majorna-Linne´ och förvaltningsrättens beslut om att inte tillåta hemundervisning för barn i en djupt religiös familj. Motiveringen var att barnen riskerade att mobbas, då de bar speciella kläder, måste ha specialkost och måste be under dagen. Härmed beviljades barnen i denna familj hemundervisning via Internet till en religiös skola i USA. Därmed har kammarrätten undanhållit barnen från en undervisning som följer läroplanen , kursplanerna och är undanhållen från skolinspektionen. Det hela förvärrades dessutom av att även om bönestunder och kosthållning skulle kunna lösas i dialog mellan skolan och föräldrarna så var inte föräldrarna ett dugg samarbetsvilliga till att tala om vad för slags kost deras barn behövde, att det inte var deras uppgift att informera skolan. Och vad beträffar en eventuell risk att bli mobbad för sin klädsel, så är det så att skolan ska vara öppen för alla och aktivt antimobbningsarbete ska ske på varje skola. De skolor som inte sköter detta kan riskera att stängas med den nya och mer kraftfulla skolinspektion som trädde i kraft juli 2011 enligt den nya skollagen. Problemet är egentligen att föräldrarna till dessa barn inte vill att barnen ska få influenser från det öppna samhället utan de ska endast få skolning i den religiösa sektens trossatser. Skolplikten är således enligt kammarrättens tolkning inte en rätt som är till för alla barn .
    Erik Helmerson berättade i Dagens Nyheter i mars 2012 om de kristna kopterna i Egypten .  Den koptiske biskopen Thomas i S:t Markuskatedralen i Kairo fick frågan om vilken som är den viktigaste politiska frågan i dagens postrevolutionära Egypten. Hans svar:

        ”Vi  måste ta bort allt ansvar att undervisa i religion från skolorna och ge det till 
          kyrkorna och moskeerna. Det är genom att skilja religion från politik som era
          sekulära stater blivit så framgångsrika”.

Biskop Thomas erfarenhet är att religionen i Egypten används för att underblåsa en fiendskap mellan de olika trosinriktningarna.
   Tyvärr finns en klausul i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna där det sägs att ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse”. Sverige har, dumt nog, skrivit under på detta. Det framstår således att det är föräldrarnas rätt mot staten och inte barnens rätt mot sina föräldrar eller statens skyldighet att skydda barn som denna paragraf handlar om. Barnens rätt att slippa ensidig indoktrinering i någon sekts teser ingår således inte i några mänskliga rättigheter enligt Europarådet. Därför kan inte Sverige förbjuda religiösa friskolor eller ideologiska heller för den delen (föräldrarnas filosofiska övertygelse).
   Detta i strid med barnkonventionen:

        ”Undervisningen bör förbereda barnet för livet, utveckla respekt för mänskliga
         rättigheter och fostra i en anda av förståelse, fred, tolerans och vänskap mellan folken”

Och härmed har Sverige gått med på att eleverna i den offentligt finansierade skolan inte ska få någon allsidig religionsundervisning, inte ska få en naturvetenskaplig undervisning baserat på det naturvetenskapliga arbetssättet, få veta att homosexuella inte är värdiga mänskliga medborgare, få kraftigt begränsad sexualundervisning, få veta att det finns strikta uppdelningar mellan vad kvinnor ska göra och vad män ska göra…. 
     Den här typen av förmedlade ”kunskaper” och värdegrunder som står i motsats till den värdegrund som gäller för svenska skolor uttryckt i läroplanerna ska alltså finansieras med offentliga medel! Visst, förvisso står det ju föräldrarna rätt att  ” tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse”, men när dessa går tvärt emot den offentliga värdegrunden ska dessa inte finansieras via skattemedel. Det får bli en fritidsverksamhet utanför skolorna då ju föräldrarna faktiskt har en rätt att ge sina barn en utbildning och påverkan som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse. Dessutom, när det handlar om rena övergrepp från föräldrarna på sina barn, baserat på föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse, ska det dessutom lagföras!
   Som exempel på sådana övergrepp kan nämnas ett fall med djävulsutdrivning som uppdagats i Sverige under första halvan av år 2012. I Borås utsatte föräldrarna en 10 årig flicka för att, bland annat, att med elkablar instoppade i munnen på henne försöka driva ut de onda demonerna ur henne med elstötar. Borås tingsrätt friade de åtalade 2012-04-16.  Förvisso anger regeringsformen 2:1 att ”religionsfrihet är frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”, men samtidigt fastslår regeringsformen 2:2 att ”varje medborgare är skyddad mot att tvingas tillkännage sin åskådning i politiskt , religiöst, kulturellt eller annat hänseende”. Vi är också skyddade mot att tvingas delta i religiös utövning och att tillhöra trossamfund. Utövandet av religion får aldrig kränka andra människors fri och rättigheter. Det är själva trosuppfattningen som skyddas av religionsfriheten och religionsutövningen får inte stå i strid med samhällets övriga lagar och värderingar som barns rätt fastlagd i barnkonventionen och föräldrabalken.
   Men Sveriges underskrift av Europarådets uppfattning om mänskliga rättigheter gör att Sverige inte kan förbjuda religiösa och politiskt ideologiska friskolor. Det enda man kan göra är att hävda ett förbud mot religiös och politiskt ideologisk indoktrinering i undervisningen. För övrigt kan man ju hävda att sådant kan förekomma även i kommunala skolor, vilket jag själv har erfarenhet av. En djupt kristen lärare i de naturorienterande ämnena i en skola i Stockholms sydvästra förorter där jag arbetade under ett läsår lärde sina elever att evolutionsteorin inte var mer giltig än kreationism och intelligent design och inte mer än ”en teori bland många” om livets utveckling på Jorden. Utrymmena är stora att enskilda lärare i även kommunala och icke religiösa eller icke politiskt ideologiska friskolor passar på att basunera ut budskap till eleverna som skiljer sig från värdegrunden eller är ovetenskapligt baserad. Men risken att så är i de religiösa och politiskt ideologiska friskolorna är mångdubbelt större.

Inför valet 2006 var jag på en av shoppinggatorna i Växjö. Här fanns valarbetare som gav information om sina olika valprogram och vad de lovade skulle bli om de vann valet. Jag pratade med en lokal valarbetare som representerade moderaterna om lämpligheten med att ha religiösa och politiskt ideologiska friskolor överhuvudtaget.  Valarbetaren tyckte att dessa skolor bidrog till ”mångfalden” i samhället. Och det ju var något positivt tyckte han. En reflektion från mig är dock, mångfald för vem? För den individ som fostras i ett inskränkt och starkt värdevinklat synsätt på andra religioner som orätta, om föreställningar om naturen som definitivt ej har någon vetenskaplig grund och i vissa värre fall, väldigt snäv utbildning som ej tar med de olika ämnena som skolverket ålagt dem att ha med.  Eller, mångfald i samhället med kuriösa inslag av folk med lustiga identitetsattribut för att visa vilken religion eller politisk ideologi de bekänner sig till odlat med skattebetalarnas pengar? Att undervisningen i skolan ska vara ickekonfessionell innebär att eleverna upplyses om olika ideologier och religioner och vad de har för värderingar, men att eleverna inte påverkas i någon viss riktning utan själva får ta ställning om de skulle vilja anamma någon religion eller politisk ideologi om någon. ”Mångfald” är enligt min mening inte alltid av godo. Ett samhälle måste ha en tydlig subjektiv värdegrund att utgå från när det gäller, inte minst i lagstiftningen.  I Sverige kommer en del inslag i ”mångfalden” att falla under sådant som måste anses som oacceptabelt ur värdegrundssynvinkel i ett demokratiskt samhälle. Exempel på sådana fenomen är hedersmord, tvångsgifte, hustrubränning, människooffer vid religiösa ritualer, slaveri, att kasta skulden på oskyldiga (exempelvis att anse att våldtagna kvinnor har all skuld till att de blivit våldtagna).  En mångfald måste således vara ”sund”.

Är då de religiösa och ideologiska friskolorna något större problem? Lite statistik: Synovate redovisade våren 2010 att av samtliga elever i svensk grundskola, cirka 906 000 elever, går cirka 10 procent i friskolor. Av dessa friskolor går 8,5 procent av eleverna i religiösa friskolor, eller, 0,85 procent av alla elever. Av dessa 0,85 procent går 78 procent i kristna friskolor och 18 procent i muslimska friskolor. Det handlar om att några tusen elever går i religiösa friskolor. Men andelen har ökat med 58 procent under perioden år 2000 till år 2010. Problemet är inte om en väldigt liten andel av eleverna går i religiösa friskolor. Problemet ligger i om man ska tillåta religiöst eller ideologiskt vinklade skolor som stöds med offentliga medel, då dessa har en stark tendens att snedvrida undervisningen åt deras intresseområde och riskerar att skapa medborgare med demokratiskt tveksam fostran.

Hur kan det vara på en religiös skola?

En rapport från dagens eko 2011-08-04 belyser ett fall, Römosseskolan i Göteborg. Den är en muslimsk friskola. Här är bön obligatorisk, kvinnliga elever kränks, lärarna är hårdhänta och pojkarna får högre betyg än flickorna. Detta ger en liten glimt i hur undervisningen går till i en religiös friskola. Margo´Ingvardsson skriver i Dagens Nyheter, söndag 22 april 2012 under rubriken ”Övergreppen på barn i religionsfrihetens namn måste stoppas”: 

     ”Hemsidan för en skola med kristna förtecken anger att deras värdegrund bygger på
       att det som står i Bibeln är sant. Morgonsamlingar och rastandakter är därför naturliga
       inslag i deras skola. Vidare skriver skolan att de är övertygade om att Gud har en plan
       för varje människa. Några företeelser som kan skada barns psykiska välbefinnande är
      att disciplinera barn med aga, straffhot och skuldbeläggning. Att framställa omvärlden
      som underlägsen, farlig och ond. Att framställa sjukdom, svaghet och olyckor som en
      följd av bristande tro eller orätta tankar”.

Enligt Margo´s utredning ”I god tro, samhället och nyandligheten"  visar Margo att dessa uppfostringsmetoder förekommer i svenska religiösa rörelser och att dessa rörelser driver egna skolor. Utredningen visade även på okunskap hos samhällsinstitutionerna som kan komma i kontakt med dessa utsatta barn. Margo hävdar vidare att inget tyder på att kunskapen hos dessa samhällsinstitutioner ökat mellan år 1998 och år 2012.

Några grundläggande problem med religionen som visar att religiösa skolor inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle

De religiösa ideologierna har, enligt mig, fem stora inställningsproblem som både går mot den värdegrund som Svensk myndighet anger i läroplanerna för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94, Lgr11, Lpf 94 och Gy11 samt mot det naturvetenskapliga synsättet.

1.      Oförmåga att acceptera homosexuella och därmed svårt att acceptera principerna om alla människors lika värde, individens frihet och integritet och människolivets okränkbarhet som är de grundläggande värden som anges i läroplanerna för grundskolan och gymnasiet. 

2.      Oförmåga att vara flexibel i sin syn på män och kvinnors roller i samhället, varför man går emot det i läroplanerna angivna grundläggande värdet om att skolan skall gestalta och förmedla jämställdhet mellan kvinnor och män samt att skolan skall motverka traditionella könsrollsmönster.

3.      Oförmåga att acceptera vetenskapligt synsätt i speciellt naturvetenskap

4.      Stora svårigheter att kombinera religionen med demokratiska fri och rättigheter

5.      Snedvriden eller obefintlig sexualundervisning

Religionerna har  så pass allvarliga tillkortakommanden att de är direkt motståndare till de demokratiska värdegrunder som Sverige har. Därför är det principiellt fel att tillåta dessa att verka under skattefinansierad verksamhet. Var och ens rätt till religiös verksamhet ska definitivt förpassas till fritidsverksamhet.  Inom den ramen kan föräldrar tillåtas att indoktrinera sina barn efter sina önskemål, men inte med offentliga medel.  

Skolgången i SSO områdena saboteras

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet gjorde ett inlägg i DN debatt torsdagen 21 januari 2016. Rubriken var "Så kan brottsligheten minskas i utsatta områden".  Det handlar om så kallade problemområden, eller SSO, Socioekonomiskt svaga områden. I rapporten "Brottslighet och motåtgärder i socioekonomiskt svaga områden"  redogör Jerzy för ett antal teorier om de samhällsmekanismer som orsakar den höga kriminalitetsnivån i dessa områden och åtgärder som kan förbättra situationen.  Han konstaterar att brottsligheten inte handlar om etnicitet, utan om att man bor i området och att den minskar för de som flyttar ut från området.
   De mekanismer som förklarar den höga brottsligheten är: Brist på social kontroll, frustration över svårigheter att uppnå i samhället etablerade mål, kulturkonflikter, asociala subkulturer (kriminella gäng), förstärkning av negativa attityder till samhället samt att övriga samhället utanför området stämplar de som bor där som kriminella.
    Jerzy skriver vidare om åtgärder för att minska boendetiden i dessa områden och även eliminera deras status som ett SSO-område: Möjligheter till arbete, egen försörjning och bostad vilket kräver en mycket kraftig satsning på utbildning i dessa områdena. Dessutom, en närvarande polis vars huvudsakliga arbete är att bekämpa brottsligheten som främst drabbar de boende i området. Detta ska göras genom skickligt polisarbete som främjar samarbete med de boende. Respektfullt bemötande och hög effektivitet är här honnörsord (http://www.dn.se/debatt/sa-kan-brottsligheten-minskas-i-utsatta-omraden/)

Hur det kan vara i en skola  i ett SSO område

Jerzy nämner vikten av utbildning. Jag har själv arbetat i ett SSO områdes skola i norra delen av Södertälje, Ronna. Detta ett år i slutet av 2000-talet. Jag jobbade då som grundskolelärare på högstadiet med matematik och naturorienterande ämnen. Ett år är en lång tid och man lär sig mycket. Skolmiljön präglades av stark otrygghet och förstörda lektioner. Främst var det aktiviteterna hos två kriminella gäng som härjade på skolan som var orsak till detta, inalles 12 pojkar i främst årskurs 9. Dessa hade sedan en svans av beundrare som ville bli som dem, helt i enlighet med de kriminella framgångsfaktorer som dessa grabbar förmedlade enligt Jerzy Sarneckis rapport om asociala subkulturer. Men jag lärde mig även att en stor andel av eleverna var intresserade av att bli något och hade drömmar om att bli advokater, läkare, egenföretagare. Ungefär 80 procent av eleverna var inne på linjen att vilja skaffa sig en bra utbildning för att sedan få ett välbetalt jobb. De övriga hade den negativa attityden mot samhället som innebar att de spelade med i att sabotera skolans undervisning och material.

Vad värre var, att både skolans ledning och utbildningsnämnden i Södertälje kommun spelade med i detta sabotage av skolans uppdrag genom att ständigt ursäkta de vanartiga elevernas beteende och talade hela tiden ensidigt om deras rättigheter. Om vi lärare försökte skapa ordning i undervisningen genom att säga till dessa vanartiga elever så hette det att vi "kränkte" dem och vi hotades med både försämrad löneutveckling och till och med avsked.
Det vanliga var dock att lärare som utsatts för elevernas och skolledningens arbete med att förstöra skolarbetet slutade, ibland från en dag till nästa.   

Vad bör man göra för att lösa dessa problem?

1. En lagstiftning som förpliktigar skolpersonal att påpeka missförhållanden i skolan bör kunna införas på sådant sätt att det går förbi skolledningen och huvudmannen om stämningen på skolan är sådan att skolpersonalen riskerar att råka ut för trakasserier och eventuellt avsked om de påpekar missförhållandet. Härmed skulle skolpersonalen direkt kunna rapportera missförhållanden till skolinspektionen eller någon liknande nämnd.  

2. För att förhindra repressalier mot den lärare som anmäler skolan och/eller huvudmannen till denna nationella nämnd för att komma till rätta med brister i skolan, ska anmälarens identitet kunna skyddas och inte vara offentlig för insyn.

3. De barn och ungdomar som valt att sabotera undervisningen i skolan och göra skolan otrygg bör i omplaceras till andra skolor, omplaceras till speciella undervisningsenheter (exempelvis skolakuter) och som extrem åtgärd, omplaceras till skolhem långt från hemorten. Till avstängningen ska läggas ett besöksförbud till den skola där eleven ifråga blivit avstängd ifrån. Dessa barn och ungdomar är ju egentligen inte intresserade av skolan som undervisande enhet, utan som uppehållsplats där de kan ägna sig åt sociala interaktioner och kriminella handlingar. En formell avstängning hindrar inte dessa barn och ungdomar från att ta sig till skolan och fortsätta sin terrorverksamhet. Brott mot besöksförbudet till skolan ska därför kunna leda till att eleven ifråga blir placerad på ett elevhem långt från hemorten. Föräldrars vetorätt ska kunna stoppas i dessa fall. Föräldrarna har ju trots allt misslyckats med att uppfostra sina barn till ett acceptabelt beteende och ska egentligen inte kunna ha så mycket att säga till om saken.  

Meddelarskyddet i Sveriga är otillräckligt i dagsläget, och skyddar förövaren som vanligtvis är huvudmannen till skolan som missbrukar skoluppdraget. Transparency International  har släppt en rapport hösten 2013 där de granskat olika länders uppmuntran till meddelarskydd. Sverige hamnar i den rankningen bland länder med otillräckliga procedurer. Föråldrade lagar som är dåligt anpassade för de som vill slå larm om missförhållanden med dålig efterlevnad och tung bevisbörda för den som slagit larm. Storbritannien är istället ett föregångsland vad gäller meddelandeskydd. Den omfattar alla samhällets delar och alla anställda. Källor till avslöjanden går säkra. Bevisbördan ligger betydligt mer än i Sverige mot den starka parten. Arbetsgivare som bestraffar de som avslöjat får kraftiga böter. Dessa konsekvenser saknas i den svenska lagen om meddelarskydd

Hur det kan vara att arbeta som lärare i en SSO skola

Nedanstående anekdot är hämtad från min bok "Bli lärare" av Lars Johansson som är en e-bok som finns på amazon.com. Den visar lite hur det praktiskt kunde gå till när gangstereleverna och skolledningen agerade gemensamt mot skolverksamheten.

Det är i slutet av januari, vårtermin 2008. Jag jobbar som lärare i matematik och NO ämnen på en skola i ett utanförskapsområde i Stockholms sydvästra förorter och har ett arbetspass med extrastöd i matematik där alla elever som önskar detta stöd får komma. Klassrummet där jag bedriver den mesta undervisningen är så gjort att eleverna sitter vid bord och på stolar av dålig kvalite´. De är gjorda av ett ljust trämaterial och stolarna har en tendens att lossna vid infästningarna mellan ben och sittplatta. Flera gånger har stolarna gått sönder och jag fick med jämna mellanrum ta ned trasiga stolar till vaktmästeriet och ersätta med nya stolar av samma modell. Vid vårterminens slut hade jag bytt ut tio stolar. Längst fram i klassrummet finns en lite bredare bänk som markerar lärarens säte och omedelbart bakom den bänken finns en stor whiteboard, 1,5 meter hög och 3,5 meter lång. Här finns stort utrymme att utveckla olika begrepp åt olika håll och kanter. Någon smartboard, takprojektor eller filmprojektorduk finns ej. Inte heller några uttag för datorer. Vi lärare arbetar utan några datorer i klassrummen på grund av risken att få dem vandaliserade eller stulna av de elevgäng som behärskar skolan. På väggen bakom lärarens bänk finns lite längre bort en dörr som leder in till NO-institutionens materiel. Det är ett litet rum på 3*4 meter fullproppat med olika material som ska användas i biologi och fysikundervisningen. Kemiundervisningen har ett eget, större rum, på 3*7 meter  i anslutning till de två salar där kemiundervisning bedrivs.
   Mitt emot väggen med whiteboarden finns en dörr som leder in till en av kemisalarna. För att komma dit måste eleverna passera den nedre delen av mitt klassrum. De går då in genom en dörr från skolkorridoren som ligger på den nedre delen av den vägg som ligger på motsatt sida om väggen med fönster. Längs samma vägg som denna dörr finns ett avsnitt med tre halvmeterbreda betongpelare på rad i riktning från entre´dörren till väggen med whiteboarden som avdelar klassrummet i en mindre avdelning.  Ganska ovanligt för klassrum så är entre´n in till klassrummet längst bort från lärarens bänk. Jag som lärare har därför svårt att styra vilka elever som ska få komma in i klassrummet. Ganska vanligt är att elever som inte tillhör min undervisningsgrupp tar sig in under lektionerna för att ”prata med kamrater” därför att dörren inte är låst. Den låses nämligen upp under lektionstid av elever i klassrummet som gärna vill att det ska bli lite ”rabalder” när jag inte har uppmärksamhet, speciellt då jag assisterar elever individuellt. 

Klockan är 14.30 denna februarionsdag. Det har gått tio minuter av matematikstöd lektionen. Då kommer ett gäng på sex pojkar som går i årskurs nio in i klassrummet. Jag välkomnar dem till lektionen som ju är öppen för alla som vill ha stöd. De har dock inte med sig några matteböcker eller räknehäften. De sätter sig ned runt en av bänkarna bland pelarna och ser glada ut och pratar glatt med varandra. Jag går fram till dem med räknepapper för att ge dem material att jobba med. Jag har även kopierat några sidor ur en matematikbok med blandade uppgifter som jag tycker att de kan jobba med. En av dessa pojkar tar då upp en Coca-cola burk som han sticker hål på genom att slå en bläckpennas skrivspets mot den. En fin stråle av Coca-cola sprutar ur det bildade hålet med ett väsande ljud. Pojken rullar sedan ut Coca-cola burken på golvet med ett fnissande medan den sprutar ut Coca-colan över golv, stolar, andra elever och deras arbetsmaterial. De övriga pojkarna skrattar och applåderar. De andra eleverna i det halvfyllda klassrummet tittar upp och visar en slags skräckblandad förtjusning över tilltaget. Jag går tillbaka till katedern med arbetsmaterialet jag tänkt att de sex pojkarna skulle jobba med då jag inser att de inte verkar vilja veta av att göra några matematikuppgifter. Jag nämner behärskat att det vore bra om den pojke som slängt iväg Coca-cola flaskan tar upp den och slänger den i en papperskorg i korridoren så att den inte kladdar ned omgivningen med kringsprutad Coca-cola. En av de andra pojkarna går då fram till katedern där jag befinner mig. Hans blick är fäst på mig och han uppvisar en bestämd och beslutsam min. Han tar fram en håltång. Jag frågar vad han fått den från. Han svarar uppriktigt att ”den har jag stulit från slöjdsalen”. Därefter tar han upp miniräknare efter miniräknare från hållaren med miniräknare och med tången trycker han sönder displayerna på alla miniräknarna, inalles tio stycken. Chockad och oförmögen att handla står jag och betraktar hans verksamhet. Bakom honom har de andra pojkarna i gänget börjat sparka omkull stolar och välta bänkar. De övriga eleverna flyttar sig undan och småfnissar osäkert. Plötsligt tar en av pojkarna av de sex upp en stol och kastar den flera meter över några bänkar så att den går sönder och faller ned på några stolar längre bort. Han springer sedan ut från klassrummet till korridoren och försvinner. Ett par andra pojkar har tagit några matematikläroböcker av de elever som kommit för att få matematikstöd och river ut några sidor, öppnar fönstren och slänger ut böckerna på skolgården utanför. En del av sidorna blir dock kvar i klassrummet. Pojkarna river dessa i småbitar och kastar upp dem i luften så att bitarna faller över stora delar av golvet som konfetti. De elever som blivit av med sina läroböcker viker undan och fnissar osäkert. Adrenalinet stiger i min kropp och jag får en känsla som är en blandning av ilska, fara och handlingskraft. Jag har haft denna känsla förut. I samband med en älgolycka för några tiotal år sedan och när jag klättrade på ett berg i Österrike tillsammans med några klätterkompisar och vi överraskades av ett åskväder när vi var högst upp på bergstoppen.  Jag går fram till den av pojkarna som verkar vara gängets ledare, han som ogenerat mitt framför mig med tång tryckt sönder alla tio miniräknarna. Med min arm tar jag tag i honom under armen vid armhålan och börjar fösa ut honom i riktning mot entredörren till klassrummet. Han lägger sig då ned på golvet småskrattandes medan de andra i pojkgänget fnissar. De har tydligen fått mig att agera vilket var en av deras målsättningar. Jag tar nu tag i gängledarens handled och släpar honom längs golvet mot entredörren. Här lyfter jag upp honom med ett grepp med mitt armveck runt hans armhåla motar ut honom i korridoren. Han börjar då att slå och sparka på mig. Med gemensam kraft från mina två armar stöter jag kraftigt iväg honom ut i korridoren så att han faller baklänges flera meter bort. De övriga fem pojkarna i gänget inne i klassrummet bakom mig börjar närma sig. Adrenalinet i mig är fortfarande högt och jag inser att jag kan befinna mig i livsfara. Mina tankar är att det här är den typen av ungdomsgäng som brukar grovt misshandla och ibland döda folk ute i stan i nattmörkret, sådana man läser om i Dagens Nyheters notiser i Stockholmsdelen. Jag minns mina kunskaper från kampsportträning i min ungdom och går ner i en stridsställning som starkt signalerar till pojkarna att jag är beredd att slåss för mitt liv. Jag stänger och låser entredörren för att inte riskera att gängledaren tar sig in igen och förstärker slagstyrkan hos de övriga pojkarna. Jag tar mig sedan ett par meter vid sidan om entredörren och ställer mig, fortfarande i stridsställning, vid en stol som jag eventuellt kan ta upp och använda som tillhygge om de övriga fem pojkarna hoppar på mig. Men de gör inte det. I deras ansiktsuttryck ser jag en förvåning blandad med fruktan. Istället går de långsamt mot entre dörren och går sedan ut i korridoren och försvinner sedan. Jag säger åt de övriga eleverna i klassrummet att lektionen är över, det går inte att bedriva undervisning här längre, så lektionen slutar en halvtimme tidigare än beräknat.

Min adrenalinhalt är fortfarande mycket hög. Det känns som om jag svävar fram. Jag har en känsla av oövervinnerlighet och stark handlingskraft. Jag lämnar klassrummet och går ned en trappa till det plan där rektorsexpeditionen ligger. I hallen framför dörren till expeditionen står en av pojkarna i gänget och beskriver för sina kamrater hur han kastade stolen i klassrummet. Jag tar tag i honom under armen och går med honom till rektorsexpeditionen. Rektorsexpeditionen ligger bakom en dörr utan fönster som kan låsas vid behov. Bakom denna dörr finns flera rum för administrativ personal, reception samt rektorns rum. Pojken som jag tagit under armen gör inget motstånd när jag leder honom mot rektorns inglasade rum. Jag knackar på dörren och går in med pojken under armen. Till rektorn säger jag nu vad denne pojke gjort. Att han kastat en stol i klassrummet så att den gått sönder och tillsammans med fem andra pojkar ingått i ett gäng som förstört matematikböcker, miniräknare, vält omkring möbler och kladdat med Coca cola. Rektorn sitter på sin stol och säger inte så mycket mer än några hummanden som visar att han uppfattat vad jag sagt. Rektorn ber sedan pojken att avlägsna sig. Något förvånad är jag över att rektorn inte på något sätt kritiserar pojken för vad han gjort. Istället reser sig rektorn upp och säger till mig: ”Jag är bestört och förvånad över att du inte lyft eleven”. Jag svarar att det ger fel signaler att ”lyfta” en elev som slänger omkring stolar i klassrummet. Det är ett klandervärt beteende som måste markeras. Rektorn replikerar: ”Det är din plikt som lärare att lyfta eleverna”. Desillusionerad skakar på huvudet och lämnar rektorsexpeditionen utan att säga något mer. Dagen efter blir jag nedkallad till rektorsexpeditionen där rektor och biträdande rektor tittar strängt på mig. Jag sätter mig ned på en stol på ena sidan om den katederliknande bänken med rektor och biträdande rektor på andra sidan. Biträdande rektor inleder: ”Igår kom sex pojkar och berättade vad du gjort på en lektion. Du hade kränkt dem och slagit en av pojkarna medan han låg på golvet!”. Adrenalinet växte inom mig, men jag såg till att inta ett behärskat yttre. ”De ljuger. Den historien stämmer inte alls. De sex pojkarna kom in i klassrummet, kladdade ned med Coca-cola, förstörde alla miniräknarna, slängde omkring möbler, rev sönder matematikböcker från de elever som var där och ville ha stöd i matematiken och gjorde konfetti av sidorna som de kastade runt i klassrummet samt slängde ut genom fönstret”.
    Biträdande rektor fortsatte: ”Ja, det är din version, men du har sex vittnen emot dig. Det blir inte lätt för dig att påvisa att ditt vittnesmål väger tyngre än deras sex vittnesmål. Om detta går vidare i form av en anmälan från den nedslagna pojken kommer åklagaren inte att tveka att väcka åtal. Det har vi erfarenhet av sedan tidigare. Om pojken lämnar in en anmälan mot dig överväger vi att avskeda dig”.
Jag replikerade och hade nu svårt att dölja min ilska och raseri. Rösten höll dock och jag kunde låta behärskad: ”Har ni någonsin varit ute i verksamheten och sett vad som händer? Det här gänget är en stor anledning till den otrygghet som råder i skolan. Det borde ni ha haft erfarenhet av. Beslutar ni er för  avsked kommer jag att göra en stor sak av det som skett . Det blir kontakt med journalister, fackföreningar, arbetsdomstolen och annat som jag kan hitta på efter hand”.

Jag reste mig upp och lämnade de två herrarna i skolledningen utan att invänta något svar från dem. Det kändes som jag hade agerat resolut utan att vara undfallande. Mitt agerande, inte bara verbalt utan även mitt kroppsspråk, hade gett tydliga signaler om att jag med bestämdhet skulle vidtaga de åtgärder som jag meddelat skolledningen om jag blev avskedad.  Jag hade ju utsatts för en omfattande provokation och hot om misshandel från pojkgänget men även hot om åtal och avsked från skolledningen. Den känsla jag gick från rektorsexpeditionen var dels frustration och besvikelse över deras inställning till det kriminella elevgängets härjningar i skolan, men även en känsla av styrka och bestämdhet hur jag skulle agera om hoten verkställdes. Tiden efteråt gick.  Ingenting hände. Ingen anmälan, inget åtal, inget avsked. Jag fortsatte att undervisa som tidigare terminen ut. Men pojkgänget kom aldrig tillbaka och provocerade mig mer. Jag hade uppenbarligen satt mig i respekt hos dem. Men jag drog konsekvens av skolledningens agerande och inställning gentemot pojkgängets agerande. Resten av terminen agerade jag inte mot dem på något sätt. Gänget fortsatte att förstöra lås till dörrar genom att peta in avbrutna tändstickor doppade i lim i låset, sparka omkring basketbollar i korridorerna så att takbeklädnader slogs sönder, spela fotboll bland lärarnas bilar på parkeringsplatsen så att bilarna fick bucklor och andra skador, elda i papperskorgar så att brandlarmet med jämna mellanrum gick, provocera andra lärare på deras lektioner vilket gjorde att bland annat en lärare som jobbat i sju år på skolan sade upp sig och försvann mitt i terminen, bränna av fyrverkerier inne i skolans korridorer samt ordna ständiga matkrig i matsalen genom att slänga omkring mat, knivar och gafflar i matsalen. Jag gick aldrig emellan i de olika slagsmål som uppstod i skolan utan vände istället bort blicken, vände och gick åt andra hållet. Incidenter av mindre allvarlig karaktär inträffade i och för sig under mina lektioner också av andra elever som inte var organiserade i gäng. Inspirerade av att pojkgänget fått skolledningens fribiljett att bete sig som de ville kunde elever som tidigare inte gjort sig skyldiga till några större förseelser få för sig att slänga ut möbler och läroböcker genom fönstren i klassrummen och i kemilaborationerna ordnades både bränder och översvämningar. Blev det för stökigt lämnade jag bara klassrummet utan ett ord och lät eleverna härja fritt de ville tills de lämnat salen långt innan lektionen var över. Att skolans materiel och lokaler förstördes och vandaliserades brydde jag mig inte om. Skolledningen hade ju bestämt att eleverna fick bete sig precis som de ville. Jag ville ju inte bli åtalad eller avskedad om jag nu skulle ingripa för att stoppa ofoget. De andra lärarna klagade med jämna mellanrum hur illa pojkgänget betedde sig och hur de fått andra elever att börja agera på samma sätt som pojkgänget. I slutet av vårterminen 2008 sade jag upp mig och fick ett jobb på en annan skola.  

Kunskapsrelativism breder ut sig i den svenska skolan

"Skolan har övergivit den vetenskapliga metoden, och jämställer pseudoteorier med etablerad vetenskap. Märkligt nog har detta olycksbådande vägval i stort sett fått ske utan uppmärksamhet. Nu är det angeläget att lagstiftare, skolledare och lärare engagerar sig i denna helt centrala framtidsfråga och gör begreppet kunskapsskola till mer än bara ett slagord."

Så skriver  i Dagens Nyheters debattsida 2016-01-11: Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet
Christina Moberg, professor i organisk kemi vid KTH, preses för Kungl. Vetenskapsakademien
Christer Sturmark, författare och förlagschef för vetenskapsförlaget Fri Tanke. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet
(http://www.dn.se/debatt/pseudoteorier-jamstalls-med-etablerad-vetenskap/)

Detta har jag uppmärksammat sedan länge, men det är bra att det nu kommer från ett mer auktoritärt håll än från en sketen lärare som jag vars anseende är på just lärarnivå, låg eller mycket låg i vänsterstyrda kommuner och hos vinstdrivande friskolor. Något högre hos borgerligt styrda kommuner eller friskolor som ej är vinstdrivande. 

TIMSS-undersökningen är en internationell kunskapsjämförande studie kring matematik och naturvetenskapliga ämnen som  jämför 50 länder för cirka 300 000 elever i årskurs 4 och 42 länder för cirka 300 000 elever i årskurs 8.  Länderna tillhör alla EU/OECD. 

Sverige ligger efter i genomsnittet vid den senaste TIMSS-undersökningen 2011 och resultatutvecklingen för de svenska eleverna i årskurs 8 har markant försämrats från 1995 till 2011.
   Då jag jobbade som högstadielärare för nyanlända årskurs 7 elever i en skola i norra delen av Stockholmsområdet, där eleverna kommer från områden med mycket hög socioekonomisk status, gick det upp för mig om en faktor varför eleverna lär sig mindre än genomsnittet i EU/OECD länderna mellan årskurs fyra och årskurs åtta. Mellanstadiets undervisning i naturorienterande ämnen är rena lekstugan och matematikundervisningen utesluter man ibland helt till förmån för estetiska ämnen som teater, bild och musik. Den andra faktorn är ordningsproblemen i de svenska högstadieskolorna. En flicka i årskurs 7 i denna skola uttalade i slutet av höstterminen 2012 ”här får vi verkligen lära oss saker och ting. I sexan lärde vi oss inte mycket”. Detta i en högstadieskola vars elever kommer från områden med hög sociokulturell status och där ordningsproblemen är väldigt få. 

 Ett uttryck för flummiseringen av just de naturorienterande ämnena på låg och mellanstadiet skildras i tidningen Skolvärlden nr 9 november 2012 i ett reportage om Hans Persson, dekorerad NO-lärare på mellanstadiet samt lärarfortbildare och läromedelsförfattare. Hans Persson lär eleverna genom att ge frågeställningar som eleverna får fundera över. Förutom experiment med enkla medel hämtade från elevernas vardag uppmuntrar han dem att tänka till. Men så kommer det underliga i Hans undervisning. När eleverna funderat och presenterat sina lösningar och arbeten låter han dem förklara sina lösningar. Men han ger ingen förklaring själv. I artikeln säger han: 

”Traditionellt går NO ofta ut på att det bara finns ett rätt svar, men det ger egentligen inte en rättvis bild av naturkunskapens väsen. Den handlar inte ensidigt om vem som har rätt och vem som har fel, utan om att kommunicera idéer. Genom att använda barnens kreativitet kan man även locka fram de dolda talangerna i klassen. När barnen själva får diskutera, tänka och skapa får de bättre förståelse för hur saker fungerar.” 

Hans arbetar med att låta eleverna dokumentera sina experiment. De får berätta vad de gjort med ord, bilder film eller dans. Ibland blir dokumentationerna konstverk som visas på ett eller annat vis. Hans citerar ett dokument i form av en dikt som en elev skrivit 

”Två magneter som är kära, de står varandra väldigt nära. Den ena den är vit, den andra den är röd. Inom dem rymmer det en kärleksglöd”. 

Denna text blev en sång som förklarade hur magnetismen fungerar. När barnen lärt sig sången målar de bilder på de kära magneterna.
”Använda barnens kreativitet”??!! Jo, ur rent estetiskt perspektiv använder barnen sin kreativitet, men inte för att förstå NO ämnena, utan för att hantera det de upplevt genom experimenten estetiskt uttryckt. Kreativitet i den betydelsen att använda en baskunskap i nya situationer är inte Hans Perssons uppfattning av vad kreativitet är. Kreativitet kommer från tidigare erfarenheter och kunskaper och några sådana kunskaper förmedlar inte Hans till sina elever Att tro att magneter är kära i varandra är en slutsats som för tankarna till de slutsatser folk gjorde förr i världen om naturfenomen de inte förstod och som inte undersöktes baserad på naturvetenskaplig metodik. Blixten kommer från stora moln som krockar (som om molnen vore solida), löven blir gula på hösten för att Kung Frost målar dem gula, månen är en ostskiva med mera. Hans Persson är fel ute om han tycker att barn i låg och mellanstadiet ska lära sig NO undervisning utifrån estetiska ställningstaganden, utan att i över huvud taget nämna bakomliggande naturvetenskapliga faktorer.  

     Naturvetenskapens uppfattning om naturen är föränderlig vilket Hans Persson poängterar. Men det är upp till de människor som gör seriös forskning med vetenskaplig metodik att beskriva de nya rönen och förändringarna. Då skolan ska baseras på vetenskaplig grund är således inte förklaringsmodellerna bakom olika naturfenomen upp till vem som helst att formulera och ta för sanning. Att argumenteras för och prövas är därför något som förutsätter en professionell kompetens bakom förklaringsmodellerna som i sin tur är baserad på ett konsensus bland en majoritet av ett flertal olika forskargrupper. Lärarna ska basera sin undervisning på denna professionella kompetens och inte lämna fritt till allmänt tyckande bland eleverna och ägna sig åt att bekräfta elevernas tidigare upptagna föreställningar om de olika naturfenomenen. Annars kan man knappast säga att en skola med en sådan undervisning är någon undervisning och därmed inte någon skola, utan snarare någon slags förvaring av barn och ungdomar. 

 Det vore enkelt att förklara magnetism utifrån osynliga krafter som kan stöta från varandra eller dra till sig varandra. Inte att de är ”kära” i varandra som poetiska esteter gärna vill uttrycka sig. Lågstadiebarn har mycket bättre uppfattning om kraftverkan (som lätt kan konkretiseras) än om att vara ”kär”. Kreativitet för NO ämnet skapar man genom att ge några bakomliggande modeller kring olika naturfenomen och sedan ge frågeställningar och göra experiment som baseras på dessa modeller, men i nya situationer. Exempel på en sådan baskunskap som en mellanstadieelev lätt skulle kunna ta till sig är att vatten består av små partiklar som rör sig olika snabbt beroende på temperaturen. Dessa partiklar har en benägenhet att fästa sig vid varandra om de träffar varandra i låg fart. Vid hög temperatur hinner de inte fästa sig vid varandra (gasfas). Är temperaturen lägre kan de börja fästa sig vid varandra men rör sig omkring varandra som myrorna i en myrstack(vätskeform). Är farten tillräckligt låg kommer de att ligga och vibrera i fasta positioner utan att röra sig omkring varandra (fast form). Med denna baskunskap kan eleverna sedan lätt hitta förklaringsmodeller för bildning av moln, morgondimma och den imfläck som bildas på en fönsterruta när man andas på den och varför vattendropparna blir större ju mer man andas på samma imfläck.   

   Men skoletablissemanget verkar gilla denna kravlösa och estetikorienterade flumundervisning inom NO ämnena som Hans Persson representerar. Hans fick Nationalencyklopedins kunskapspris 2004, litteraturpriset Carl von Linne´ plaketten år 2000 samt har befordrats till lektor på pedagogiska meriter. Inte konstigt att Sverige halkar efter i NO-kunskaperna mellan årskurs 4 och årskurs 8!  Just flummeriet på främst låg och mellanstadiets skolundervisning uttrycks just i att barnen här får bristfälliga kunskaper som märks när de kommer till högstadiet då en mer seriös undervisning av ämneslärare sker. En mellanstadielärare uttryckte sin syn på undervisning till en högstadielärarkollega till mig under ett pedagogiskt seminarium

 ”Hos oss talar vi inte gärna om undervisning. Undervisning har nämligen en negativ klang”. 

Genom detta ordval bekräftade denna lärare (förutom sin förklaring till sin syn på ”undervisning”) att en hel del av skolaktiviteterna i låg och mellanstadiet på denna lärares skola är sociala och estetiska aktiviteter där man inte lär ut något som ”rätt eller fel” utan accepterar allt.   

       
    

 

Problemskolor, vad är de för något? Finns de?

Problemskola, vad är det för något?

”Problemskolan” är en urspårad produkt av den snedvridna ideologin, det råbarkade ekonomiska tänkandet och den osunda konkurrensutsättningen mellan skolorna. Jag definierar vad som är en ”problemskola” utifrån två kriterier som karakteriserar denna skoltyp:

1.      Eleven och elevens föräldrar har alltid rätt

2.      Skolledningen har en föraktfull attityd mot lärarna

Uppfyllandet av dessa kriterier leder till betygsinflation som i sin tur leder till att eleverna får sämre kunskaper. Vad ska man plugga för? Man får ju höga betyg ändå! Det leder också till att en del elever märker att de kan manipulera skolan genom att fuska och sprida lögner i syfte att bli av med lärare. Detta fungerar alldeles utmärkt i problemskolan. Lärarna kommer i sin tur att uppleva att de måste vara oärliga vid betygssättning och vid utvecklingssamtal och de drar sig även för att upprätthålla sin tillsynsplikt och studiero i skolan därför att detta kan leda till sämre löneutveckling eller avsked. Därför får också problemskolan vanligtvis en stor personalomsättning. Eftersom lärarna drar sig för att upprätthålla tillsynsplikten, då detta kan leda till repressalier från skolledningen, kommer problem med mobbning och vandalisering att öka. I problemskolor som ligger i anknytning till områden med sociala problem kommer skolan inte sällan att i praktiken behärskas av kriminella elevgäng. Stölder, rån, vandalisering, hot och misshandel, inte sällan dolda som ”maktlekar”, kommer att göra skolan mycket otrygg för de flesta eleverna och lärarna här. Höga besparingskrav är vanlig i problemskolor. Detta leder vanligtvis till att skolan anammar en pedagogik baserad på att eleven självständigt söker sin kunskap och där lärarna endast är handledare ,vilket leder till lägre lärartäthet och därmed besparingar. Problemskolan har även en hög andel obehöriga lärare som kan betalas med lägre lön än en behörig lärare. Dessutom lyser frånvaro av skolservicefunktioner av olika slag. Inget bibliotek, ingen skolsköterska, ingen kurator, ingen studievägledare, inga specialpedagoger m.m. Det finns även problemskolor där man anpassat undervisningens innehåll efter krav från engagerade religiösa föräldrar. I dessa skolor, som officiellt inte är några religiösa skolor, har man gått över från att undervisa om livets utveckling enligt evolutionsteorin till att undervisa om Bibelns skapelseberättelse eller jämställa olika ”teorier” om livets utveckling som jämställda med varandra och att det är upp till eleverna att välja utifrån sin ”livsåskådning”, ungefär som att de skulle välja att tro på Ohms lag eller Newtons mekaniklagar utifrån sin ”livsåskådning”.  

Jag har själv personlig erfarenhet av att ha jobbat som lärare i tre typer av problemskolor. Den ena var en vinstdrivande friskola för grundskolan med relativt välartade elever, den andra var en kommunal grundskola som låg i ett område med sociala problem. Den skolan behärskades av två kriminella elevgäng. Den tredje var en kommunal yrkesgymnasieskola vars främsta elevunderlag var elever från sociala problemområden.

Var finns problemskolorna?

Min uppfattning är att ungefär en fjärdedel av alla svenska skolor är problemskolor. De är huvudsakligen kommunala skolor som ligger i sociala problemområden i storstäderna, i mindre bruksorter i småstäderna eller är vinstdrivande friskolor.
   En problemskola är inte nödvändigtvis en skola som har som huvudsakliga elevunderlag elever från sociala problemområden. En skola kan mycket väl vara väl fungerande trots att flertalet av eleverna kommer från sociala problemområden. Lorraine Monroe har varit rektor i skolor i sociala problemområdena Harlem och Bronx i New York, USA som skrivit boken ”Nothing´s impossible”  där hon redovisar  hur skolan där hon verkat åstadkommit universitetsstudenter av slumbarn.  Mossbourne Academy i ett av Londons fattiga områden gör att 90 procent av eleverna där blir antagna till universitet . Nej, problemskolor kan vara sådana där elevunderlaget är elever med betydligt bättre socioekonomiska bakgrunder än elever från sociala problemområden. Men det är större risk att en skola med elever från sociala problemområden blir en problemskola. Speciellt om man har en mycket tillåtande attityd till de vanartiga elever som är i skolorna för att förstöra undervisningen och skapa otrygghet genom sina maktanspråk.

Hur vet man om en skola är en problemskola?

Att en skola är en problemskola beror helt på skolledningen eller huvudmannens attityd. Deras attityd präglar hela skolan och kommer att få eleverna att inta problemattityder. Jag har själv jobbat på en skola där skolan gick från att vara en skola som inte kunde sägas vara en problemskola till att bli en problemskola genom byte av rektor. Detta skedde i ett yrkesgymnasium i Stockholms sydvästra förorter. Jag slutade dock på den skolan i samband med rektorsbytet, men en kollega som jag jobbat med där under de två år jag var verksam lärare på denna skola berättade för mig om hur rektorn ändrade i elevernas betyg så att de blev högre, hur elevfrånvaro ändrades för att de betraktades som ”felregistrerade” av skolledningen, så att det skulle se ut som om eleverna hade större närvaro än de hade. Elevunderlaget var i stort sett detsamma som läsåret tidigare, men under vårterminen 2012, då den nye rektorn verkat i skolan under en termin, hade mängden ”klagomål” från elever mot lärare ökat drastiskt jämfört med året innan. ”Klagomålen” handlade i hög grad om manipulationer för att få betygen höjda, ändra frånvaroregistreringen eller bli av med lärare eleven inte gillade. Övrig administrativ skolpersonal som stod över lärarna spelade helt med i det nya synsättet på eleverna. I en notis i Dagens Nyheter hösten 2015 stod om att denna skola fått nedslag av skolinspektionen för just den stökiga miljön orsakad av vanartiga elever.
   Ibland kommer en problemskola att avslöjas genom att det börjar dyka upp insändare i lokaltidningarna där skolpersonal vågar beskriva problemen, om tidningen ej har krav på att insändaren identifierar sig, eller att bekymrade föräldrar berättar om problemen som de fått information om av sina barn eller genom att tala med skolpersonal.
   Ett exempel på detta är en insändare om Rönninge skola i Salems kommun där insändaren ”Orolig personal” i tidningen ”Mitt i Botkyrka-Salem” beskriver Rönninge skola. Insändaren refererar till en enkät i december 2009 som visade på dålig och bristande ledning. Insändaren fortsätter med att beskriva en ledning som inte lyssnar och inte bryr sig utan lägger på de anställda fler och fler arbetsuppgifter för att spara pengar. Dessutom särbehandlas en del av personalen. Flera är sjukskrivna på grund av detta och flera har slutat. Kolleger som protesterat har behandlats illa, diskriminering, maktmissbruk och mobbning förekommer men även elever har blivit olämpligt behandlade. Signaturen ”Bekymrad pedagog” berättar om hur lärare avskedas men barnskötare (med lägre lön) behålles.

”Chefsprestigen på denna skola är förödande. Snälla kommunledning, gör något!”. 

Senare kommer under rubriken ”Lärare larmar om uselt klimat” av Mattias Olsson i tidningen ”Mitt i Botkyrka-Salem” tisdag 9 augusti 2011 en uppföljning på insändaren ”Bekymrad pedagog” klagomål. Här beskrivs i en kortare artikel hur rektorn ägnat sig åt negativ särbehandling av vissa personer, hur anställda fått utstå högljudd kritik av rektorn när arbetskamraterna varit närvarande. En anonym lärare säger att det kan handla om rena utskällningar om alla möjliga saker. Flera lärare har sjukskrivit sig på grund av den tuffa arbetsmiljön. Detta beskriver lärarna i ett brev till kommunledningen i Salems kommun.  

Hur det kan vara att jobba i en problemskola

Jodå, jag har jobbat i tre problemskolor. En vinstdrivande friskola (Vittraskola, tillhörande Academediakoncernen), en kommunal grundskola i ett område med stora sociala problem (notera att en skola inte behöver vara en problemskola bara för att den ligger i ett område med stora sociala problem) samt en gymnasieskola för yrkesprogram där det främsta elevunderlaget var elever från sociala problemområden som i sin tur gått i grundskolor som uppfyllt kriterierna för att vara problemskolor.

Lärarnas riksförbunds ordförande, Metta Fjelkner, berättar i en artikel i Dagens Nyheter ¹²²⁾  att hon är motståndare till projektet att skolverket skickar ut handledare som ska förbättra lärarnas förmåga att undervisa i stökiga klasser i problemskolor. Hon hävdar att det ofta är ett ledningsproblem där rektorer inte tar sitt ansvar att stötta lärare som har en svår klass och att dessa rektorer skapar ett klimat där lärare inte vågar be om hjälp. Istället undviker många lärare att vända sig till skolledningen av rädsla för att stämplas som dåliga och få sämre påslag i den individuella lönesättningen. En av orsakerna till att rektorerna brister i sin uppbackning av lärarna är att lärarna inte får några klassrumsbesök av rektorerna. Det händer att medlemmar i lärarnas riksförbund meddelar att de inte får besök av rektorer på ett helt år. Och visst, det varierar. Jag har själv jobbat i skolor där rektorerna besökt undervisningen i mina klasser flera gånger under ett år, men i de problemskolor där jag jobbat i har det inte hänt. Istället stämmer det väl med det som Metta Fjelkner säger i DN:s artikel

”undviker många lärare att vända sig till skolledningen av rädsla för att stämplas som dåliga och få sämre påslag i den individuella lönesättningen”.  

Vad bör göras för att komma till rätta med problemskolorna?

En aktivare och mer handlingskraftig skolinspektion behövs för att kunna stoppa problemen. En bra bit på väg skedde i och med skolreformen med den nya skollagen instiftad första juli 2011. Men problemen kan bara komma till daga genom att ha ett effektivt meddelandeskydd som skyddar meddelaren från förföljelse och trakasserier. Något sådant finns ej idag. De meddelandeskydd som finns innebär för det mesta att den som meddelar blir ifrågasatt och ofta avskedad. Skolinspektionen ska i förekommande fall ha befogenhet att kunna byta ut skolledningen eller stänga skolan. De elever som förstör ska kunna få de åtgärder riktade mot sig för att först och främst stoppa deras härjningar men i andra hand att förändra deras attityd och beteende. Detta sker bäst genom avstängning, förflyttning och överföring till speciella rehabiliteringshem med skolverksamhet.

Betydligt fler exempel på problemskolor och referenser finns i boken "Bli lärare" av Lars Johansson på www.amazon.com som E-bok.

Svensk pedagogisk forskning, inget att lita på!

De pedagogiska idéer som pådyvlas en del skolor står på mycket bräcklig vetenskaplig grund och egentligen är lättkorrumperade att uppfylla önskade slutsatser för de som beställt forskningen. Syftet kan vara att uppfylla den snedvridna ideologins postulat, eller att tillgodose argument till vinstdrivande friskolor och kommuner som vill lägga så lite pengar som möjligt på skolan genom att rekommendera inbesparande pedagogier som sänker kostnaderna.
   Vi har i Sverige för vana att automatiskt svälja ett argument om det backas upp av ”forskning visar…”. Men det finns två forskningsfält som är tämligen olika varandra. Den naturvetenskapliga forskningen och den sociologiska forskningen. Den naturvetenskapliga forskningen har den fördelen framför den sociologiska forskningen att naturen i sig inte har något medvetande som gör att den kan manipulera forskaren för att främja sina egna syften. Därför kan forskaren utgå från att absolut ärlighet gäller i studiet av naturfenomen. Forskaren drar sedan slutsatser utifrån sina observationer och experiment. Slutsatserna är sedan basen för en eventuell teori. Forskaren kan dock dra felaktiga slutsatser från sina data från mätningar av naturfenomenen, felaktigheter som kan vara kulturellt eller psykologiskt präglade. Därför är ett villkor för att en teori ska kunna få fotfäste som allmänt accepterad  att experimenten, observationerna och dess resultat kan upprepas av andra forskarlag än det som först gjorde experimentet. Dessa andra forskarlag kan sedan dra andra slutsatser kring samma experiment och observationer utifrån de resultat som de erhållit. När konsensus mellan de olika forskarlagen erhållits om vilka slutsatser som bör gälla kan man anse att dessa slutsatser utgör ”sanningen” kring vad undersökningen visat. Den sociologiska forskningen  hänger mer i luften än den naturvetenskapliga och är mer nyckfull eftersom den beror på de betydligt mer lynniga sociala faktorer som kan fälla ett utslag och därmed slutsatser om något socialt fenomen. Det är betydligt mer sällan att sociologisk forskning bekräftas av oberoende forskarlag och vanligare att enskilda undersökningar härom tas för "sanning".  Att åtgärder som baseras på den sociologiska forskningen kan få stora konsekvenser för kvaliten i skolans undervisning gör att man bör vara noggrann i hur man betraktar forskningen, vilka undersökningskriterier forskningen utgått från och om det råder konsensus mellan olika forskargrupper innan man börjar agera. 

Ett flagrant exempel på fusk efter påtryckningar från uppdragsgivaren

   Jag hävdar att det fuskas en hel del i den svenska pedagogiska forskningen. Olika "institut" har forskare som beordras att komma med resultat som passar "kunden" som är en uppdragsgivare med tydliga önskemål om att forskningen ska ge ett visst resultat.  Ett flagrant exempel  avslöjades då Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) presenterade en rapport, ”Konkurrensens konsekvenser” om konkurrensutsättning och privatisering av välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg. SNS är en forskningsinstitution som ägnat sig åt ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga frågor på vetenskaplig grund. De har en lång historia av fri och öppen diskussion som sedan slutet av 1940-talet spelat en roll i svenskt samhällsliv genom att vara en bro mellan näringsliv, politik och forskning. Artikeln talade om att det fanns brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av marknadsutsättningar av offentliga tjänster inom skola, vård och omsorg som skett. Det gick ej att belägga att konkurrensutsättning inom dessa områden lett till högre effektivitet eller bättre kvalitet.  Vidare nämnde rapporten:

   ” De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden genomfördes mot bakgrund av
     1980- talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor med alltför mycket makt samlad hos
     tjänstemän och  byråkrater. Vi kan i dag konstatera att konkurrensutsättning och privata  
     alternativ inte varit den mirakelmedicin som många hoppades. Därmed inte sagt att en
     fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre
     alternativ. Välfärdsmarknader är speciella. De kräver genomtänkta regleringar, offentlig
     tillsyn och informerade kunder för att fungera. Vi tror att det i dagsläget finns brister på
     samtliga tre områden. Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett
     egenvärde. Men det kan ifrågasättas hur väl den fungerar på marknader där kunden ofta
     har svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning om de tjänster olika utförare erbjuder.
     Drivkrafterna är starka för utförarna att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer   
    eller pressa ned kostnaderna, i synnerhet när det inte är tillåtet att ta extra betalt för högre
     kvalitet. Att skolor – både offentliga och privata – får motiv att konkurrera genom att
     sätta för höga betyg är ett bra exempel på hur fel drivkrafterna kan slå. Till detta kommer
     att priset för att byta skola eller omsorgsgivare ofta är högt för kunden då relationens
     kontinuitet i sig utgör ett viktigt värde. I vissa fall kan även det geografiska avståndet till
     alternativa utförare eller platsbrist utgöra en barriär.”

På Dagens Nyheters debattsida, lördag 24 september 2011 skrev ledamöterna av SNS förtroenderåd, Sverker Sörlin, Lars Calmfors, Per Krusell, Torsten Persson, Per Strömberg, Jonas Vlachos och Daniel Waldenström att  de delar av näringslivet som hade egna intressen i dessa branscher reagerade,  negativt på rapporten där just Svenskt Näringsliv på central nivå svartmålade rapporten och dess redaktör. Röster som framfördes här var att "näringslivet har rätt att vänta sig att resultaten från SNS verksamhet är politiskt korrekta” det vill säga att resultaten från forskningen borde friseras, ändras och tillrättaläggas så att näringslivet skulle bli nöjd med rapportens innehåll. SNS styrelse och högsta chefer valde att följa den linjen genom att själva svartmåla rapporten och dess redaktör, Laura Hartman. Dessutom valde SNS styrelse och högsta chefer att, istället för att låta rapporten utsättas för saklig kritik såsom är kutym i forskningsvärlden och låta de forskare som stod bakom artikeln få försvara denna, belägga forskarna med munkavel som följd av påtryckningar från näringslivet.

Exempel på oegentligheter i svensk pedagogisk forskning

   Svensk skolforskning har tyvärr starka inslag av att vilja uppfylla  den snedvridna ideologins ideal, samt att uppfylla den råbarkade ekonomiska synsättets önskningar.  En är strävan att avskaffa den ”auktoritet” som läraren utgör dels av ideologiska skäl, dels av affärsmässiga skäl för att minska lärartätheten.  ”Forskningen” ledde då till att man strävade efter att avskaffa lärarledd undervisning (något nedlåtande kallad ”katederundervisning”) till förmån för så kallad ”elevledd” undervisning som innebar att eleverna skulle skaffa sig kunskap genom att ”forska” själva medan läraren skulle stå i bakgrunden och ibland handleda eleven i sin forskning efter kunskap. Detta infördes i Haninge kommun i början av 2000-talet. Haninge kommun blev då, som resultat av denna pedagogik, den sämsta skolkommunen i Sverige år 2004. Det var en följd av att denna pedagogiska filosofi helt genomsyrade undervisningen. Vinstdrivande friskolor brukar också ha denna pedagogiska filosofi av just de skälen att de minskar lärartätheten och därmed skolkostnaderna.  Men då ser man till att ha studiestarka elever som går på deras skolor med en utsållningsmetod som kommunala skolor inte kan bedriva.  Studiestarka elever kan klara av att hantera ett stort eget ansvar som just ”eleven är forskare” pedagogiken kräver. För elever i behov av extra stöd är denna pedagogik katastrofal. Sedan bytte Haninge kommun skolledare. Matts Öhlin, tidigare skolchef i Solna. Han inställning var att skolan inte var en fritidsgård där barn och ungdomar förvaras, utan en institution där man lär sig för att bli en god samhällsmedborgare. En mer kunskapsorienterad syn på lärandet i skolorna infördes med betoning på läsutveckling. Efter två år var Haninges skolor land de bättre i Sverige. Från att endast 29 procent av tioåringarna klarade matematiken 2004 var det 96 procent som klarade den 2007.

Skolverket presenterade tisdagen 19 oktober 2011 en skrivelse med skarpa råd för hur undervisningen i svenska klassrum ska gå till. Det är första gången som skolverket går in för att detaljstyra lärare och rektorers arbete. Det viktigaste budskapet i skrivelsen, ”Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande” är att läraren ska ta rollen som ledare för elevernas inlärning. Detta i kontrast till den inställningen i den svenska skolan att eleven ska söka kunskap och ”forska” på egen hand.

   Men den svenska skolforskningen ser inte bara till att leverera friserade resultat till uppdragsgivare med intresse att "på vetenskaplig grund" kapa kostnader inom skolverksamheten. I syfte att minska lärares auktoritet och demonisera lärarna i enlighet med den snedvridna ideologin kom följande studie från högskolan i Gävle:

"Vart tredje mobbningsfall utförs av lärare" var slutsatsen i en studie för en D-uppsats i pedagogik vid Högskolan i Gävle gjord av Anne-Lie Lindström (då Ericson) med handledare Peter Gill , professor i pedagogik . Här påstods att 37 procent av dem som kränkt en elev i de knappt hundra första anmälningarna till det nyinrättade Barn- och Elevombudet, var lärare. Grunden för denna slutsats var en databas med de anmälningar som inkommit under 1 april till november 2006.
   Men det antagandet som gjordes av Lindström/Gill var att det anmälda hade inträffat och de brydde sig inte om att titta på slutbedömningen. Tidningen "Skolledaren" följde dock upp 103 av de anmälningar som kommit in och hittade besluten i 95 av dessa och redovisade detta i skolledaren 1/2010. Slutsatserna var tvärtom att man inte kunde säga att det i mer än två fall var klart att en lärare hade mobbat någon elev.  Skolledaren beskriver dessa två fall:

”Nu kommer vi till de två fall där ”facit” slår fast att lärare kränkt. I det ena har en lärare tagit ett grepp på en utagerande elev i matsalen. Vårt avslutande fall handlar om tillsägelser till en elev, eleven strular, får tillsägelser gång på gång – och till sist tappar denna lärare behärskningen. Sekretesstrykningar gör att det inte går att se exakt vad läraren gjort men eleven var chockad, kände sig väldigt kränkt och uppsökte skolsköterskan. Läraren är förkrossad över att han tappat behärskningen och var sedan sjukskriven nästan hela terminen. Hans förordnande förlängdes inte”.