Lösningar på disciplinproblemen i den svenska grundskolan och gymnasieskolan

Lösningar på disciplinproblemen i den svenska grundskolan och gymnasieskolan

(Nedan skrivet är utdrag ur Lars Johanssons bok "Bli lärare?", Amazon.com. Referenserna är borttagna i denna blogg, och kan fås från boken). 

Konsekvenser utifrån en disciplinär kod

Ett problem med disciplinåtgärder i den svenska skolan är att den svenska skollagen och dess förordningar inte nämner någonting om vad som anses vara olämpligt uppträdande eller mindre och allvarliga förseelser. Det finns inget i praxis som vägleder om dessa begrepp.  

Därför finns i Sverige behov av dels en nationell disciplinkod med definition på dåligt uppförande och konsekvenser för detta dåliga uppförande som är förankrad i värdegrunden. Som förebild skulle man kunna utgå från den disciplinära kod som infördes i New York på 1990-talet i New York´s strävan att komma till rätta med den kriminalitet och ordningsproblem som alltmer tog över staden. Denna princip ”noll tolerans” inverkade även  på skolorna, så att skolorna i New York skulle kunna bli en bra och säker miljö för undervisning.

Styrelsen för utbildning i New York tog fram ett dokument, ”Citywide Standards of Conduct and Uniform Disciplinary Measures, Board of Education of the City of New York” i syfte att ge riktlinjer för att upptäcka oacceptabelt uppträdande och ge underlag för vilka disciplinära åtgärder som var tillåtna. På så sätt skulle en enhetlig och rättvis behandling av alla elever och alla situationer kunna täckas i alla New Yorks skolor.

 Jonas Hedström skrev 2001-04 en uppsats för tillämpade studier vid juridiska institutionen på handelshögskolan i Göteborgs universitet om ”disciplinen i skolan” där han jämför disciplinära åtgärder i New York med disciplinära åtgärder i svensk skola.  För att nå målet med en säker och trygg miljö i New Yorks skolor ansåg styrelsen för utbildning i New York att eleverna måste lära sig att ta ansvar för sina handlingar och uppträdande. Om de inte vill anamma detta får de ta konsekvenserna av detta. En lista med olika typer av förseelser med tillhörande allvarlighetsbedömning utifrån en sifferkod togs fram ”The discipline code”. Nivå 1 var lindrigast och Nivå 8 allvarligast. Dessa nivåer var sedan kopplade till en åtgärdslista där det för varje nivå fanns en minimiåtgärd och en maximiåtgärd. Som exempel på en minimiåtgärd på nivå 1 kan nämnas att lärare och elev diskuterar saken, medan maximikoden på nivå 1 kunde vara tillsägelse från läraren eller att föräldrarna kontaktades. På nivå 7 kunde minimiåtgärden vara att eleven blir avstängd ett år och förflyttad till en alternativ skola medan maximiåtgärden blev, för elever som fyllt sjutton år, att de blev uteslutna från alla offentliga skolor i New York.  På nivå 8 fanns bara en miniminivå: Uteslutning från alla offentliga skolor i New York. Som exempel på förseelser i nivå 7 eller 8 nämns användande av vapen i syfte att skada skolpersonal och andra elever eller innehav och användning av skjutvapen i skolan. En nivå 6 kan handla om försäljning av droger i skolan (alkohol, tobak, narkotika) eller grov misshandel eller försök till grov misshandel mot skolpersonal, elever och andra.     På nivå 5 ligger innehav eller användande av illegala droger eller alkohol eller beteende som ger påtaglig risk för personskada såsom startande av upplopp. Här kan påföljden bli omplacering i annan skola eller avstängning i 6 – 30 skoldagar.

Möjligen kan det vara upp till enskilda skolor att skapa en egen disciplinkod som ligger ovanpå den nationella. Men den får då inte stå över den nationella disciplinkoden eller lagstiftningen. Sen får man aldrig glömma det förebyggande arbetet. En skola där lärarna får agera för att upprätthålla ordningen, tillåts ställa krav och ansvar samt dessutom går in för att skapa positiva relationer med eleverna kommer att bli skolor med små disciplinproblem. Den antipluggsubkultur som florerar bland speciellt pojkar kan motarbetas genom jämställdhetsarbete där lärarna ser till att inte göra skillnad mellan pojkar och flickor och ställer samma krav på dem. Att dessutom sprida förhållningssätt om att kunna vara stark och stå emot grupptryck samt våga stå upp för sina ståndpunkter gör att både flickor och pojkar kan fås att våga stå emot grupptryck. Speciellt viktigt är det då att ha ett tillåtande klassrumsklimat samt  kombinera detta med ett aktivt rastvaktsystem 

Meddelarfrihet för skolpersonal

Till skillnad från arbetsplatser inom näringslivet är lärarna i den skattefinansierade skolan främst underställda det regelverk som uppställts av regering och riksdag med dess departement, skolverket, i form av skollag, läroplan och kursplan. Det får inte finnas några invändningar motiverat kring ”lojalitet” gentemot arbetsgivaren i skattefinansierade skolor där ”lojaliteten” kräver brott mot dessa regelverk. Många skolledare är ovilliga att avvärja brister i skolor som grundar sig på disciplinproblem och har en stark tendens att mörklägga sådant. Nuvarande lagstiftning ger faktiskt ett ganska stort utrymme för långtgående disciplinära åtgärder mot elever som missköter sig. Att låta kriminella gäng styra en skola eller att låta mobbning fortgå utan kraftfulla åtgärder mot detta är en följd av att lärare inte vågar påpeka missförhållandena av rädsla för att själva bli ifrågasatta och (ganska vanligt) bli uppsagda. En lagstiftning som förpliktigar skolpersonal att påpeka missförhållanden i skolan bör kunna införas på sådant sätt att det går förbi skolledningen och huvudmannen om stämningen på skolan är sådan att skolpersonalen riskerar att råka ut för trakasserier och eventuellt avsked om de påpekar missförhållandet. Härmed skulle skolpersonalen direkt kunna rapportera missförhållanden till skolinspektionen eller någon liknande nämnd. Så har också skett mot skolor som misskött de disciplinära åtgärderna mot elever som utgjort en fara för andra elever och försvårat eller hindrat deras möjlighet till undervisning. Detta skedde exempelvis mot Fredens skola i Göteborg under hösten 2011, vilken sedan fick stänga sin verksamhet.  

För att förhindra repressalier mot den lärare som anmäler skolan och/eller huvudmannen till denna nationella nämnd för att komma till rätta med brister i skolan, ska anmälarens identitet kunna skyddas och inte vara offentlig för insyn! Annars riskerar meddelarskyddet att bli en verkningslös fasad över att saker och ting är bättre än de är och missförhållandena kan fortgå.

För den som tycker att nuvarande lagstiftning om meddelarfrihet är tillräcklig kan jag påpeka det att Transparency International släppt en rapport hösten 2013 där de granskat olika länders uppmuntran till meddelarskydd. Sverige hamnar i den rankningen bland länder med otillräckliga procedurer. Föråldrade lagar som är dåligt anpassade för de som vill slå larm om missförhållanden med dålig efterlevnad och tung bevisbörda för den som slagit larm. Storbritannien är istället ett föregångsland vad gäller meddelandeskydd. Den omfattar alla samhällets delar och alla anställda. Källor till avslöjanden går säkra. Bevisbördan ligger betydligt mer än i Sverige mot den starka parten. Arbetsgivare som bestraffar de som avslöjat får kraftiga böter. Dessa konsekvenser saknas i den svenska lagen om meddelarskydd .

Övervakning…

Övervakning är i sig integritetskränkande eftersom alla drabbas av det. Det vanligaste sättet i grundskolan är att lärare är rastvakter och ser till att upprätthålla ordningen. Lärarnas befogenheter är dock ytterst begränsade, vilket gör att många lärare drar sig för att gripa in när det gäller. I vissa gymnasieskolor med mycket stökig miljö så har istället övervakningen skett med vakter som ej är lika begränsade i sina befogenheter som lärarna. Närvaron av vuxna kan ha lugnande effekt på eleverna, men hos vissa  elevklientel kan det istället vara en sport att provocera främst rastvaktande lärare.

Övervakningskameror är en annan möjlighet. En artikel i Dagens nyheter, ”Nej till kameror i skolor överklagas” visar att med övervakningskameror kan inbrott, stölder, skadegörelse nästan helt upphöra då de installeras på strategiska platser. Biträdande rektor, Mikael Bonde på Bromma gymnasium, har märkt att eleverna gärna vill ha fler kameror, då det ökar tryggheten (vilket visar att det är några få som skapar otryggheten i skolorna). Skolledningen i Tensta gymnasium (innan den lades ned), som låg i ett socialt problemområde i Stockholms nordvästra områden, säger att kamerorna avskräckt många människor utifrån från att komma in i skolan och stjäla, langa eller skapa annan oro. Vissa elever inne i skolan öppnar för dessa utomstående som sedan snabbt bryter upp skåp och stjäl annat, exempelvis alla 30 datorer som fanns på en bokvagn. När kamerorna kom upp minskade ovälkomna besök och stölder väsentligt. 

Tyvärr brukar domstolar säga nej till kamerauppsättningarna, då de anses ”kränka elevernas integritet”. Detta är ju ett lite underligt resonemang med tanke på att kamerainspelningarna raderas var tredje dag, endast granskas när en incident inträffat och då bara av två personer. Dessutom sker ingen ljudupptagning. Min egen erfarenhet är att de bör sättas upp överallt, inte minst i klassrummen där konflikter med lärare inte sällan uppkommer i skolor i sociala problemområden. Här ligger således ansvaret på disciplinsvårigheterna på myndigheter utanför skolan som härmed förhindrar att studiero och trygghet kan upprätthållas i skolan för att några få ostört ska kunna terrorisera flertalet med hänsyn till ”personlig integritet”. 

Omplaceringar av stökiga elever

Skolobligatoriet är först och främst till för att ge barn och ungdomar rätten att få gå i skolan och få en utbildning där. Det finns föräldrar tillhörande ideologier, religioner och kulturer som vill förhindra sina barn att få denna utbildning. Det är för dessa barn och ungdomar som skolobligatoriet främst är till för. De föräldrar som hindrar sina barn och ungdomar från att delta i undervisningen i skolan ska därför bli föremål för rättsliga ingripanden där följderna kan bli omhändertagande av barnet eller ungdomen ifråga.

Nu finns det också barn och ungdomar som går in för att förstöra undervisningen och terrorisera sina skolkamrater. Dessa barn och ungdomar ska inte, som idag, kunna fortsätta att göra så på grund av den i många fall verkningslösa konsekvenstrappa som svensk lag ger utrymme för. Den modell som presenteras ovan och har sitt ursprung från New York om åtgärds och konsekvenstrappan för de barn och ungdomar som valt att sabotera undervisningen i skolan och göra skolan otrygg bör införas. I yttersta fall handlar det då om omplacering till andra skolor, omplacering till speciella undervisningsenheter (exempelvis skolakuter) och som extrem åtgärd, omplacering till skolhem långt från hemorten. Till avstängningen ska läggas ett besöksförbud till den skola där eleven ifråga blivit avstängd ifrån. Dessa barn och ungdomar är ju egentligen inte intresserade av skolan som undervisande enhet, utan som uppehållsplats där de kan ägna sig åt sociala interaktioner och kriminella handlingar. En formell avstängning hindrar inte dessa barn och ungdomar från att ta sig till skolan och fortsätta sin terrorverksamhet. Brott mot besöksförbudet till skolan ska därför kunna leda till att eleven ifråga blir placerad på ett elevhem långt från hemorten. Föräldrars vetorätt ska kunna stoppas i dessa fall. Föräldrarna har ju trots allt misslyckats med att uppfostra sina barn till ett acceptabelt beteende och ska egentligen inte kunna ha så mycket att säga till om saken. Deras underskrift på ett omplaceringsbeslut ska därför inte vara styrande.

Vad beträffar skolakuter ska det gälla för elever i grundskolan som utsätter andra för stora problem som innebär att trygghet och studiero kraftigt påverkas negativt såsom exempelvis nivå 5 och 6 i New York modellen ovan. Det ska vara obligatoriskt för alla kommuner att ha minst en sådan enhet, anpassat efter invånarantal, demografisk struktur och socioekonomisk bakgrund hos befolkningen. Friskolor ska betala en avgift till kommunen för att en sådan enhet upprätthålls och vid behov kunna omplacera stökiga barn och ungdomar till sådana enheter. En skolakut ska inte befinna sig i samma lokaler som en ordinarie skola, utan en bit därifrån. En ”klass” i en skolakut ska ha 5-6 platser för elever i olika stadier, mellanstadieelever för sig, högstadieelever för sig. Placeringen kan vara allt från ett par veckor till resten av terminen eller läsåret. Erfarenheter från Stockholm stad visar att skolakuterna har en positiv inverkan på de elever som blivit placerade här. De behöver inte leva upp till sitt forna rykte i hemskolan och därmed har det inte varit några konflikter eller våldsamma beteenden hos eleverna som känt att lärarna lyssnar på dem. De har blivit stärkta i skolarbetet och stämningen har varit lugn. Närvaron har varit hundraprocentig!

Vad gäller elever som begår förseelser på exempelvis New York modellens nivå 7,8 handlar det om så pass farliga elever att de måste isoleras helt från sin hemort och placeras på speciella nationella skolhem på avsides belägna platser i Sverige. I praktiken ett slags ungdomsfängelser, men där man har ett betydligt modernare synsätt om att försöka göra även dessa elever till goda samhällsmedborgare. Vad gäller elever i den frivilliga skolan, såsom gymnasieskolan, gäller inte skolobligatoriet. Här är det aktuellt att misskötsamma elever istället stängs av för kortare eller längre tider från skolan. Kriminella handlingar som utförs av dessa elever på skolan ska även lagföras.