Kunskapsrelativism breder ut sig i den svenska skolan

"Skolan har övergivit den vetenskapliga metoden, och jämställer pseudoteorier med etablerad vetenskap. Märkligt nog har detta olycksbådande vägval i stort sett fått ske utan uppmärksamhet. Nu är det angeläget att lagstiftare, skolledare och lärare engagerar sig i denna helt centrala framtidsfråga och gör begreppet kunskapsskola till mer än bara ett slagord."

Så skriver  i Dagens Nyheters debattsida 2016-01-11: Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet
Christina Moberg, professor i organisk kemi vid KTH, preses för Kungl. Vetenskapsakademien
Christer Sturmark, författare och förlagschef för vetenskapsförlaget Fri Tanke. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet
(http://www.dn.se/debatt/pseudoteorier-jamstalls-med-etablerad-vetenskap/)

Detta har jag uppmärksammat sedan länge, men det är bra att det nu kommer från ett mer auktoritärt håll än från en sketen lärare som jag vars anseende är på just lärarnivå, låg eller mycket låg i vänsterstyrda kommuner och hos vinstdrivande friskolor. Något högre hos borgerligt styrda kommuner eller friskolor som ej är vinstdrivande. 

TIMSS-undersökningen är en internationell kunskapsjämförande studie kring matematik och naturvetenskapliga ämnen som  jämför 50 länder för cirka 300 000 elever i årskurs 4 och 42 länder för cirka 300 000 elever i årskurs 8.  Länderna tillhör alla EU/OECD. 

Sverige ligger efter i genomsnittet vid den senaste TIMSS-undersökningen 2011 och resultatutvecklingen för de svenska eleverna i årskurs 8 har markant försämrats från 1995 till 2011.
   Då jag jobbade som högstadielärare för nyanlända årskurs 7 elever i en skola i norra delen av Stockholmsområdet, där eleverna kommer från områden med mycket hög socioekonomisk status, gick det upp för mig om en faktor varför eleverna lär sig mindre än genomsnittet i EU/OECD länderna mellan årskurs fyra och årskurs åtta. Mellanstadiets undervisning i naturorienterande ämnen är rena lekstugan och matematikundervisningen utesluter man ibland helt till förmån för estetiska ämnen som teater, bild och musik. Den andra faktorn är ordningsproblemen i de svenska högstadieskolorna. En flicka i årskurs 7 i denna skola uttalade i slutet av höstterminen 2012 ”här får vi verkligen lära oss saker och ting. I sexan lärde vi oss inte mycket”. Detta i en högstadieskola vars elever kommer från områden med hög sociokulturell status och där ordningsproblemen är väldigt få. 

 Ett uttryck för flummiseringen av just de naturorienterande ämnena på låg och mellanstadiet skildras i tidningen Skolvärlden nr 9 november 2012 i ett reportage om Hans Persson, dekorerad NO-lärare på mellanstadiet samt lärarfortbildare och läromedelsförfattare. Hans Persson lär eleverna genom att ge frågeställningar som eleverna får fundera över. Förutom experiment med enkla medel hämtade från elevernas vardag uppmuntrar han dem att tänka till. Men så kommer det underliga i Hans undervisning. När eleverna funderat och presenterat sina lösningar och arbeten låter han dem förklara sina lösningar. Men han ger ingen förklaring själv. I artikeln säger han: 

”Traditionellt går NO ofta ut på att det bara finns ett rätt svar, men det ger egentligen inte en rättvis bild av naturkunskapens väsen. Den handlar inte ensidigt om vem som har rätt och vem som har fel, utan om att kommunicera idéer. Genom att använda barnens kreativitet kan man även locka fram de dolda talangerna i klassen. När barnen själva får diskutera, tänka och skapa får de bättre förståelse för hur saker fungerar.” 

Hans arbetar med att låta eleverna dokumentera sina experiment. De får berätta vad de gjort med ord, bilder film eller dans. Ibland blir dokumentationerna konstverk som visas på ett eller annat vis. Hans citerar ett dokument i form av en dikt som en elev skrivit 

”Två magneter som är kära, de står varandra väldigt nära. Den ena den är vit, den andra den är röd. Inom dem rymmer det en kärleksglöd”. 

Denna text blev en sång som förklarade hur magnetismen fungerar. När barnen lärt sig sången målar de bilder på de kära magneterna.
”Använda barnens kreativitet”??!! Jo, ur rent estetiskt perspektiv använder barnen sin kreativitet, men inte för att förstå NO ämnena, utan för att hantera det de upplevt genom experimenten estetiskt uttryckt. Kreativitet i den betydelsen att använda en baskunskap i nya situationer är inte Hans Perssons uppfattning av vad kreativitet är. Kreativitet kommer från tidigare erfarenheter och kunskaper och några sådana kunskaper förmedlar inte Hans till sina elever Att tro att magneter är kära i varandra är en slutsats som för tankarna till de slutsatser folk gjorde förr i världen om naturfenomen de inte förstod och som inte undersöktes baserad på naturvetenskaplig metodik. Blixten kommer från stora moln som krockar (som om molnen vore solida), löven blir gula på hösten för att Kung Frost målar dem gula, månen är en ostskiva med mera. Hans Persson är fel ute om han tycker att barn i låg och mellanstadiet ska lära sig NO undervisning utifrån estetiska ställningstaganden, utan att i över huvud taget nämna bakomliggande naturvetenskapliga faktorer.  

     Naturvetenskapens uppfattning om naturen är föränderlig vilket Hans Persson poängterar. Men det är upp till de människor som gör seriös forskning med vetenskaplig metodik att beskriva de nya rönen och förändringarna. Då skolan ska baseras på vetenskaplig grund är således inte förklaringsmodellerna bakom olika naturfenomen upp till vem som helst att formulera och ta för sanning. Att argumenteras för och prövas är därför något som förutsätter en professionell kompetens bakom förklaringsmodellerna som i sin tur är baserad på ett konsensus bland en majoritet av ett flertal olika forskargrupper. Lärarna ska basera sin undervisning på denna professionella kompetens och inte lämna fritt till allmänt tyckande bland eleverna och ägna sig åt att bekräfta elevernas tidigare upptagna föreställningar om de olika naturfenomenen. Annars kan man knappast säga att en skola med en sådan undervisning är någon undervisning och därmed inte någon skola, utan snarare någon slags förvaring av barn och ungdomar. 

 Det vore enkelt att förklara magnetism utifrån osynliga krafter som kan stöta från varandra eller dra till sig varandra. Inte att de är ”kära” i varandra som poetiska esteter gärna vill uttrycka sig. Lågstadiebarn har mycket bättre uppfattning om kraftverkan (som lätt kan konkretiseras) än om att vara ”kär”. Kreativitet för NO ämnet skapar man genom att ge några bakomliggande modeller kring olika naturfenomen och sedan ge frågeställningar och göra experiment som baseras på dessa modeller, men i nya situationer. Exempel på en sådan baskunskap som en mellanstadieelev lätt skulle kunna ta till sig är att vatten består av små partiklar som rör sig olika snabbt beroende på temperaturen. Dessa partiklar har en benägenhet att fästa sig vid varandra om de träffar varandra i låg fart. Vid hög temperatur hinner de inte fästa sig vid varandra (gasfas). Är temperaturen lägre kan de börja fästa sig vid varandra men rör sig omkring varandra som myrorna i en myrstack(vätskeform). Är farten tillräckligt låg kommer de att ligga och vibrera i fasta positioner utan att röra sig omkring varandra (fast form). Med denna baskunskap kan eleverna sedan lätt hitta förklaringsmodeller för bildning av moln, morgondimma och den imfläck som bildas på en fönsterruta när man andas på den och varför vattendropparna blir större ju mer man andas på samma imfläck.   

   Men skoletablissemanget verkar gilla denna kravlösa och estetikorienterade flumundervisning inom NO ämnena som Hans Persson representerar. Hans fick Nationalencyklopedins kunskapspris 2004, litteraturpriset Carl von Linne´ plaketten år 2000 samt har befordrats till lektor på pedagogiska meriter. Inte konstigt att Sverige halkar efter i NO-kunskaperna mellan årskurs 4 och årskurs 8!  Just flummeriet på främst låg och mellanstadiets skolundervisning uttrycks just i att barnen här får bristfälliga kunskaper som märks när de kommer till högstadiet då en mer seriös undervisning av ämneslärare sker. En mellanstadielärare uttryckte sin syn på undervisning till en högstadielärarkollega till mig under ett pedagogiskt seminarium

 ”Hos oss talar vi inte gärna om undervisning. Undervisning har nämligen en negativ klang”. 

Genom detta ordval bekräftade denna lärare (förutom sin förklaring till sin syn på ”undervisning”) att en hel del av skolaktiviteterna i låg och mellanstadiet på denna lärares skola är sociala och estetiska aktiviteter där man inte lär ut något som ”rätt eller fel” utan accepterar allt.