Skolgången i SSO områdena saboteras

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet gjorde ett inlägg i DN debatt torsdagen 21 januari 2016. Rubriken var "Så kan brottsligheten minskas i utsatta områden".  Det handlar om så kallade problemområden, eller SSO, Socioekonomiskt svaga områden. I rapporten "Brottslighet och motåtgärder i socioekonomiskt svaga områden"  redogör Jerzy för ett antal teorier om de samhällsmekanismer som orsakar den höga kriminalitetsnivån i dessa områden och åtgärder som kan förbättra situationen.  Han konstaterar att brottsligheten inte handlar om etnicitet, utan om att man bor i området och att den minskar för de som flyttar ut från området.
   De mekanismer som förklarar den höga brottsligheten är: Brist på social kontroll, frustration över svårigheter att uppnå i samhället etablerade mål, kulturkonflikter, asociala subkulturer (kriminella gäng), förstärkning av negativa attityder till samhället samt att övriga samhället utanför området stämplar de som bor där som kriminella.
    Jerzy skriver vidare om åtgärder för att minska boendetiden i dessa områden och även eliminera deras status som ett SSO-område: Möjligheter till arbete, egen försörjning och bostad vilket kräver en mycket kraftig satsning på utbildning i dessa områdena. Dessutom, en närvarande polis vars huvudsakliga arbete är att bekämpa brottsligheten som främst drabbar de boende i området. Detta ska göras genom skickligt polisarbete som främjar samarbete med de boende. Respektfullt bemötande och hög effektivitet är här honnörsord (http://www.dn.se/debatt/sa-kan-brottsligheten-minskas-i-utsatta-omraden/)

Hur det kan vara i en skola  i ett SSO område

Jerzy nämner vikten av utbildning. Jag har själv arbetat i ett SSO områdes skola i norra delen av Södertälje, Ronna. Detta ett år i slutet av 2000-talet. Jag jobbade då som grundskolelärare på högstadiet med matematik och naturorienterande ämnen. Ett år är en lång tid och man lär sig mycket. Skolmiljön präglades av stark otrygghet och förstörda lektioner. Främst var det aktiviteterna hos två kriminella gäng som härjade på skolan som var orsak till detta, inalles 12 pojkar i främst årskurs 9. Dessa hade sedan en svans av beundrare som ville bli som dem, helt i enlighet med de kriminella framgångsfaktorer som dessa grabbar förmedlade enligt Jerzy Sarneckis rapport om asociala subkulturer. Men jag lärde mig även att en stor andel av eleverna var intresserade av att bli något och hade drömmar om att bli advokater, läkare, egenföretagare. Ungefär 80 procent av eleverna var inne på linjen att vilja skaffa sig en bra utbildning för att sedan få ett välbetalt jobb. De övriga hade den negativa attityden mot samhället som innebar att de spelade med i att sabotera skolans undervisning och material.

Vad värre var, att både skolans ledning och utbildningsnämnden i Södertälje kommun spelade med i detta sabotage av skolans uppdrag genom att ständigt ursäkta de vanartiga elevernas beteende och talade hela tiden ensidigt om deras rättigheter. Om vi lärare försökte skapa ordning i undervisningen genom att säga till dessa vanartiga elever så hette det att vi "kränkte" dem och vi hotades med både försämrad löneutveckling och till och med avsked.
Det vanliga var dock att lärare som utsatts för elevernas och skolledningens arbete med att förstöra skolarbetet slutade, ibland från en dag till nästa.   

Vad bör man göra för att lösa dessa problem?

1. En lagstiftning som förpliktigar skolpersonal att påpeka missförhållanden i skolan bör kunna införas på sådant sätt att det går förbi skolledningen och huvudmannen om stämningen på skolan är sådan att skolpersonalen riskerar att råka ut för trakasserier och eventuellt avsked om de påpekar missförhållandet. Härmed skulle skolpersonalen direkt kunna rapportera missförhållanden till skolinspektionen eller någon liknande nämnd.  

2. För att förhindra repressalier mot den lärare som anmäler skolan och/eller huvudmannen till denna nationella nämnd för att komma till rätta med brister i skolan, ska anmälarens identitet kunna skyddas och inte vara offentlig för insyn.

3. De barn och ungdomar som valt att sabotera undervisningen i skolan och göra skolan otrygg bör i omplaceras till andra skolor, omplaceras till speciella undervisningsenheter (exempelvis skolakuter) och som extrem åtgärd, omplaceras till skolhem långt från hemorten. Till avstängningen ska läggas ett besöksförbud till den skola där eleven ifråga blivit avstängd ifrån. Dessa barn och ungdomar är ju egentligen inte intresserade av skolan som undervisande enhet, utan som uppehållsplats där de kan ägna sig åt sociala interaktioner och kriminella handlingar. En formell avstängning hindrar inte dessa barn och ungdomar från att ta sig till skolan och fortsätta sin terrorverksamhet. Brott mot besöksförbudet till skolan ska därför kunna leda till att eleven ifråga blir placerad på ett elevhem långt från hemorten. Föräldrars vetorätt ska kunna stoppas i dessa fall. Föräldrarna har ju trots allt misslyckats med att uppfostra sina barn till ett acceptabelt beteende och ska egentligen inte kunna ha så mycket att säga till om saken.  

Meddelarskyddet i Sveriga är otillräckligt i dagsläget, och skyddar förövaren som vanligtvis är huvudmannen till skolan som missbrukar skoluppdraget. Transparency International  har släppt en rapport hösten 2013 där de granskat olika länders uppmuntran till meddelarskydd. Sverige hamnar i den rankningen bland länder med otillräckliga procedurer. Föråldrade lagar som är dåligt anpassade för de som vill slå larm om missförhållanden med dålig efterlevnad och tung bevisbörda för den som slagit larm. Storbritannien är istället ett föregångsland vad gäller meddelandeskydd. Den omfattar alla samhällets delar och alla anställda. Källor till avslöjanden går säkra. Bevisbördan ligger betydligt mer än i Sverige mot den starka parten. Arbetsgivare som bestraffar de som avslöjat får kraftiga böter. Dessa konsekvenser saknas i den svenska lagen om meddelarskydd

Hur det kan vara att arbeta som lärare i en SSO skola

Nedanstående anekdot är hämtad från min bok "Bli lärare" av Lars Johansson som är en e-bok som finns på amazon.com. Den visar lite hur det praktiskt kunde gå till när gangstereleverna och skolledningen agerade gemensamt mot skolverksamheten.

Det är i slutet av januari, vårtermin 2008. Jag jobbar som lärare i matematik och NO ämnen på en skola i ett utanförskapsområde i Stockholms sydvästra förorter och har ett arbetspass med extrastöd i matematik där alla elever som önskar detta stöd får komma. Klassrummet där jag bedriver den mesta undervisningen är så gjort att eleverna sitter vid bord och på stolar av dålig kvalite´. De är gjorda av ett ljust trämaterial och stolarna har en tendens att lossna vid infästningarna mellan ben och sittplatta. Flera gånger har stolarna gått sönder och jag fick med jämna mellanrum ta ned trasiga stolar till vaktmästeriet och ersätta med nya stolar av samma modell. Vid vårterminens slut hade jag bytt ut tio stolar. Längst fram i klassrummet finns en lite bredare bänk som markerar lärarens säte och omedelbart bakom den bänken finns en stor whiteboard, 1,5 meter hög och 3,5 meter lång. Här finns stort utrymme att utveckla olika begrepp åt olika håll och kanter. Någon smartboard, takprojektor eller filmprojektorduk finns ej. Inte heller några uttag för datorer. Vi lärare arbetar utan några datorer i klassrummen på grund av risken att få dem vandaliserade eller stulna av de elevgäng som behärskar skolan. På väggen bakom lärarens bänk finns lite längre bort en dörr som leder in till NO-institutionens materiel. Det är ett litet rum på 3*4 meter fullproppat med olika material som ska användas i biologi och fysikundervisningen. Kemiundervisningen har ett eget, större rum, på 3*7 meter  i anslutning till de två salar där kemiundervisning bedrivs.
   Mitt emot väggen med whiteboarden finns en dörr som leder in till en av kemisalarna. För att komma dit måste eleverna passera den nedre delen av mitt klassrum. De går då in genom en dörr från skolkorridoren som ligger på den nedre delen av den vägg som ligger på motsatt sida om väggen med fönster. Längs samma vägg som denna dörr finns ett avsnitt med tre halvmeterbreda betongpelare på rad i riktning från entre´dörren till väggen med whiteboarden som avdelar klassrummet i en mindre avdelning.  Ganska ovanligt för klassrum så är entre´n in till klassrummet längst bort från lärarens bänk. Jag som lärare har därför svårt att styra vilka elever som ska få komma in i klassrummet. Ganska vanligt är att elever som inte tillhör min undervisningsgrupp tar sig in under lektionerna för att ”prata med kamrater” därför att dörren inte är låst. Den låses nämligen upp under lektionstid av elever i klassrummet som gärna vill att det ska bli lite ”rabalder” när jag inte har uppmärksamhet, speciellt då jag assisterar elever individuellt. 

Klockan är 14.30 denna februarionsdag. Det har gått tio minuter av matematikstöd lektionen. Då kommer ett gäng på sex pojkar som går i årskurs nio in i klassrummet. Jag välkomnar dem till lektionen som ju är öppen för alla som vill ha stöd. De har dock inte med sig några matteböcker eller räknehäften. De sätter sig ned runt en av bänkarna bland pelarna och ser glada ut och pratar glatt med varandra. Jag går fram till dem med räknepapper för att ge dem material att jobba med. Jag har även kopierat några sidor ur en matematikbok med blandade uppgifter som jag tycker att de kan jobba med. En av dessa pojkar tar då upp en Coca-cola burk som han sticker hål på genom att slå en bläckpennas skrivspets mot den. En fin stråle av Coca-cola sprutar ur det bildade hålet med ett väsande ljud. Pojken rullar sedan ut Coca-cola burken på golvet med ett fnissande medan den sprutar ut Coca-colan över golv, stolar, andra elever och deras arbetsmaterial. De övriga pojkarna skrattar och applåderar. De andra eleverna i det halvfyllda klassrummet tittar upp och visar en slags skräckblandad förtjusning över tilltaget. Jag går tillbaka till katedern med arbetsmaterialet jag tänkt att de sex pojkarna skulle jobba med då jag inser att de inte verkar vilja veta av att göra några matematikuppgifter. Jag nämner behärskat att det vore bra om den pojke som slängt iväg Coca-cola flaskan tar upp den och slänger den i en papperskorg i korridoren så att den inte kladdar ned omgivningen med kringsprutad Coca-cola. En av de andra pojkarna går då fram till katedern där jag befinner mig. Hans blick är fäst på mig och han uppvisar en bestämd och beslutsam min. Han tar fram en håltång. Jag frågar vad han fått den från. Han svarar uppriktigt att ”den har jag stulit från slöjdsalen”. Därefter tar han upp miniräknare efter miniräknare från hållaren med miniräknare och med tången trycker han sönder displayerna på alla miniräknarna, inalles tio stycken. Chockad och oförmögen att handla står jag och betraktar hans verksamhet. Bakom honom har de andra pojkarna i gänget börjat sparka omkull stolar och välta bänkar. De övriga eleverna flyttar sig undan och småfnissar osäkert. Plötsligt tar en av pojkarna av de sex upp en stol och kastar den flera meter över några bänkar så att den går sönder och faller ned på några stolar längre bort. Han springer sedan ut från klassrummet till korridoren och försvinner. Ett par andra pojkar har tagit några matematikläroböcker av de elever som kommit för att få matematikstöd och river ut några sidor, öppnar fönstren och slänger ut böckerna på skolgården utanför. En del av sidorna blir dock kvar i klassrummet. Pojkarna river dessa i småbitar och kastar upp dem i luften så att bitarna faller över stora delar av golvet som konfetti. De elever som blivit av med sina läroböcker viker undan och fnissar osäkert. Adrenalinet stiger i min kropp och jag får en känsla som är en blandning av ilska, fara och handlingskraft. Jag har haft denna känsla förut. I samband med en älgolycka för några tiotal år sedan och när jag klättrade på ett berg i Österrike tillsammans med några klätterkompisar och vi överraskades av ett åskväder när vi var högst upp på bergstoppen.  Jag går fram till den av pojkarna som verkar vara gängets ledare, han som ogenerat mitt framför mig med tång tryckt sönder alla tio miniräknarna. Med min arm tar jag tag i honom under armen vid armhålan och börjar fösa ut honom i riktning mot entredörren till klassrummet. Han lägger sig då ned på golvet småskrattandes medan de andra i pojkgänget fnissar. De har tydligen fått mig att agera vilket var en av deras målsättningar. Jag tar nu tag i gängledarens handled och släpar honom längs golvet mot entredörren. Här lyfter jag upp honom med ett grepp med mitt armveck runt hans armhåla motar ut honom i korridoren. Han börjar då att slå och sparka på mig. Med gemensam kraft från mina två armar stöter jag kraftigt iväg honom ut i korridoren så att han faller baklänges flera meter bort. De övriga fem pojkarna i gänget inne i klassrummet bakom mig börjar närma sig. Adrenalinet i mig är fortfarande högt och jag inser att jag kan befinna mig i livsfara. Mina tankar är att det här är den typen av ungdomsgäng som brukar grovt misshandla och ibland döda folk ute i stan i nattmörkret, sådana man läser om i Dagens Nyheters notiser i Stockholmsdelen. Jag minns mina kunskaper från kampsportträning i min ungdom och går ner i en stridsställning som starkt signalerar till pojkarna att jag är beredd att slåss för mitt liv. Jag stänger och låser entredörren för att inte riskera att gängledaren tar sig in igen och förstärker slagstyrkan hos de övriga pojkarna. Jag tar mig sedan ett par meter vid sidan om entredörren och ställer mig, fortfarande i stridsställning, vid en stol som jag eventuellt kan ta upp och använda som tillhygge om de övriga fem pojkarna hoppar på mig. Men de gör inte det. I deras ansiktsuttryck ser jag en förvåning blandad med fruktan. Istället går de långsamt mot entre dörren och går sedan ut i korridoren och försvinner sedan. Jag säger åt de övriga eleverna i klassrummet att lektionen är över, det går inte att bedriva undervisning här längre, så lektionen slutar en halvtimme tidigare än beräknat.

Min adrenalinhalt är fortfarande mycket hög. Det känns som om jag svävar fram. Jag har en känsla av oövervinnerlighet och stark handlingskraft. Jag lämnar klassrummet och går ned en trappa till det plan där rektorsexpeditionen ligger. I hallen framför dörren till expeditionen står en av pojkarna i gänget och beskriver för sina kamrater hur han kastade stolen i klassrummet. Jag tar tag i honom under armen och går med honom till rektorsexpeditionen. Rektorsexpeditionen ligger bakom en dörr utan fönster som kan låsas vid behov. Bakom denna dörr finns flera rum för administrativ personal, reception samt rektorns rum. Pojken som jag tagit under armen gör inget motstånd när jag leder honom mot rektorns inglasade rum. Jag knackar på dörren och går in med pojken under armen. Till rektorn säger jag nu vad denne pojke gjort. Att han kastat en stol i klassrummet så att den gått sönder och tillsammans med fem andra pojkar ingått i ett gäng som förstört matematikböcker, miniräknare, vält omkring möbler och kladdat med Coca cola. Rektorn sitter på sin stol och säger inte så mycket mer än några hummanden som visar att han uppfattat vad jag sagt. Rektorn ber sedan pojken att avlägsna sig. Något förvånad är jag över att rektorn inte på något sätt kritiserar pojken för vad han gjort. Istället reser sig rektorn upp och säger till mig: ”Jag är bestört och förvånad över att du inte lyft eleven”. Jag svarar att det ger fel signaler att ”lyfta” en elev som slänger omkring stolar i klassrummet. Det är ett klandervärt beteende som måste markeras. Rektorn replikerar: ”Det är din plikt som lärare att lyfta eleverna”. Desillusionerad skakar på huvudet och lämnar rektorsexpeditionen utan att säga något mer. Dagen efter blir jag nedkallad till rektorsexpeditionen där rektor och biträdande rektor tittar strängt på mig. Jag sätter mig ned på en stol på ena sidan om den katederliknande bänken med rektor och biträdande rektor på andra sidan. Biträdande rektor inleder: ”Igår kom sex pojkar och berättade vad du gjort på en lektion. Du hade kränkt dem och slagit en av pojkarna medan han låg på golvet!”. Adrenalinet växte inom mig, men jag såg till att inta ett behärskat yttre. ”De ljuger. Den historien stämmer inte alls. De sex pojkarna kom in i klassrummet, kladdade ned med Coca-cola, förstörde alla miniräknarna, slängde omkring möbler, rev sönder matematikböcker från de elever som var där och ville ha stöd i matematiken och gjorde konfetti av sidorna som de kastade runt i klassrummet samt slängde ut genom fönstret”.
    Biträdande rektor fortsatte: ”Ja, det är din version, men du har sex vittnen emot dig. Det blir inte lätt för dig att påvisa att ditt vittnesmål väger tyngre än deras sex vittnesmål. Om detta går vidare i form av en anmälan från den nedslagna pojken kommer åklagaren inte att tveka att väcka åtal. Det har vi erfarenhet av sedan tidigare. Om pojken lämnar in en anmälan mot dig överväger vi att avskeda dig”.
Jag replikerade och hade nu svårt att dölja min ilska och raseri. Rösten höll dock och jag kunde låta behärskad: ”Har ni någonsin varit ute i verksamheten och sett vad som händer? Det här gänget är en stor anledning till den otrygghet som råder i skolan. Det borde ni ha haft erfarenhet av. Beslutar ni er för  avsked kommer jag att göra en stor sak av det som skett . Det blir kontakt med journalister, fackföreningar, arbetsdomstolen och annat som jag kan hitta på efter hand”.

Jag reste mig upp och lämnade de två herrarna i skolledningen utan att invänta något svar från dem. Det kändes som jag hade agerat resolut utan att vara undfallande. Mitt agerande, inte bara verbalt utan även mitt kroppsspråk, hade gett tydliga signaler om att jag med bestämdhet skulle vidtaga de åtgärder som jag meddelat skolledningen om jag blev avskedad.  Jag hade ju utsatts för en omfattande provokation och hot om misshandel från pojkgänget men även hot om åtal och avsked från skolledningen. Den känsla jag gick från rektorsexpeditionen var dels frustration och besvikelse över deras inställning till det kriminella elevgängets härjningar i skolan, men även en känsla av styrka och bestämdhet hur jag skulle agera om hoten verkställdes. Tiden efteråt gick.  Ingenting hände. Ingen anmälan, inget åtal, inget avsked. Jag fortsatte att undervisa som tidigare terminen ut. Men pojkgänget kom aldrig tillbaka och provocerade mig mer. Jag hade uppenbarligen satt mig i respekt hos dem. Men jag drog konsekvens av skolledningens agerande och inställning gentemot pojkgängets agerande. Resten av terminen agerade jag inte mot dem på något sätt. Gänget fortsatte att förstöra lås till dörrar genom att peta in avbrutna tändstickor doppade i lim i låset, sparka omkring basketbollar i korridorerna så att takbeklädnader slogs sönder, spela fotboll bland lärarnas bilar på parkeringsplatsen så att bilarna fick bucklor och andra skador, elda i papperskorgar så att brandlarmet med jämna mellanrum gick, provocera andra lärare på deras lektioner vilket gjorde att bland annat en lärare som jobbat i sju år på skolan sade upp sig och försvann mitt i terminen, bränna av fyrverkerier inne i skolans korridorer samt ordna ständiga matkrig i matsalen genom att slänga omkring mat, knivar och gafflar i matsalen. Jag gick aldrig emellan i de olika slagsmål som uppstod i skolan utan vände istället bort blicken, vände och gick åt andra hållet. Incidenter av mindre allvarlig karaktär inträffade i och för sig under mina lektioner också av andra elever som inte var organiserade i gäng. Inspirerade av att pojkgänget fått skolledningens fribiljett att bete sig som de ville kunde elever som tidigare inte gjort sig skyldiga till några större förseelser få för sig att slänga ut möbler och läroböcker genom fönstren i klassrummen och i kemilaborationerna ordnades både bränder och översvämningar. Blev det för stökigt lämnade jag bara klassrummet utan ett ord och lät eleverna härja fritt de ville tills de lämnat salen långt innan lektionen var över. Att skolans materiel och lokaler förstördes och vandaliserades brydde jag mig inte om. Skolledningen hade ju bestämt att eleverna fick bete sig precis som de ville. Jag ville ju inte bli åtalad eller avskedad om jag nu skulle ingripa för att stoppa ofoget. De andra lärarna klagade med jämna mellanrum hur illa pojkgänget betedde sig och hur de fått andra elever att börja agera på samma sätt som pojkgänget. I slutet av vårterminen 2008 sade jag upp mig och fick ett jobb på en annan skola.